Beundrare eller efterföljare?

För två tusen år sedan följde stora skaror efter Jesus. De beundrade hans gärningar och ord. Människor ville se honom, och ju mer de hörde om honom, desto mer hade de att prata om honom. På det sättet såg det ut som om de tillhörde honom, precis som fotbollssupportrar inbillar sig att de tillhör samma klubb som deras idoler gör.

Men Jesus ville inte ha några beundrare. Han inviterar oss om och om igen att bli hans lärjungar, lärlingar och efterföljare. Och hans budskap är gång på gång tydligt och klart: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig." (Luk 9:23). Och om någon kom till honom för att följa honom, så reagerade han med att vilja fråga: "Är du säker på att du vet vad du pratar om?"
Även om människoskarorna gick hem, stannade hans lärjungar hos honom. De beundrade inte honom som de andra gjorde, utan ville lära av honom och bli som honom, och efter att de fått Den Helige Ande kunde de det. För dem räckte det inte att bara kunna prata mycket om honom, de var i en läroprocess för att bli liksom mästaren.

Även om det har funnits stora väckelser, har det aldrig funnits många lärjungar. Till exempel så har många beundrat gudfruktiga människors böneliv, men hur många har efterföljt det? Hur många har offrat sig utan att förvänta sig applåder och komplimanger för det?

Jag pratade en gång med en som hade engagerat sig i sin kristna församlings söndagsskola i tio år. Hon berättade besviket att hon inte fått så mycket som en blomma när hon slutade. Utan att tänka så mycket över det, svarade jag: "Men det fick inte Jesus heller i slutet av sitt liv." Hon tittade förvånat på mig: "Ja, om man ser det på det sättet…"

Vad vill vi? Vill vi "ha namn om oss att vara kristna" och därmed äras av människorna omkring oss? Eller vill vi efterfölja Jesus och vänta på lönen, som är att få vara tillsammans med honom i all evighet?