Vad säger Bibeln om att tala i tungor?

Tungomålstalande är en andlig nådegåva och innebär att man talar med ord eller på ett språk som man inte förstår för att uppbygga både sig själv och andra.

Jesus förutsåg att man skulle tala i tungor: “Tecken skall följa dem som tror detta… De skall tala med nya tungor.” (Mark 16:17) Första gången som någon talade i tungor var under pingsten då apostlarna fick den helige Ande, som man kan läsa om i Apostlarnas gärningar 2:1-12. Apostlarna talade evangelium till folket i Jerusalem och det de sa blev förstått av människor som talade många olika språk: ”… vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.”(Apg 2:11)

Senare skriver även Paulus om tungomålstalande i 1 Kor 12 och 14. Men här skriver han att den som talar i tungor inte talar på ett förståeligt språk: ”Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.” 1 Kor 14:2. Trots detta kan denna nådegåva som har getts till troende vara till nytta för mottagarna och användas till att uppbygga de andra i kristna samlingar.

Vad säger Bibeln om att tala i tungor?

Mycket av det som står i Bibeln om denna nådegåva är skrivet av Paulus till församlingen i Korint. Många av dem tycks ha fått denna nådegåva, men utan att förstå korrekt bruk av den i sina församlingar.

Paulus försökte hjälpa dem att förstå syftet med tungomålstalande: ”Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får nådegåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” 1 Kor 12:4-10.

Tungomålstalande var en av många olika gåvor som gavs till troende för hjälp till uppbyggelse av Kristi kropp, som är församlingen.

Till uppbyggelse

Tungomålstalande i sig självt kan vara en hjälp för en människa. Paulus säger: ”Den som talar tungomål uppbygger sig själv…” 1 Kor 14:4. Tungomålstalande kan hjälpa en att uttrycka det som är i ens ande och som man inte kan uttrycka med ord. Paulus gör det klart att profetiskt tal är det bästa sättet att uppbygga församlingen på med ”vanliga” ord som skapar tro och förståelse för alla som hör talet. ”Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål.” 1 Kor 14:18-19.

Tungomålstal kan däremot även ”vara till nytta” i en kristen församling om det tolkas eller uttyds till ett språk som de i församlingen förstår: ”Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det.” 1 Kor 14:26-27.

När det används på detta sätt bör tungomålsgåvan användas för att understryka och stödja det andliga budskapet och inte för att man känner sig starkt rörd av sina känslor. På detta sätt uppbygger det även de andra som inte talar i tungor

Ett tecken för de otroende

Tungomålsgåvan blev även given av en annan orsak: ”Det står skrivet i lagen: Genom folk med främmande språk och främmande läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig, säger Herren. Så är tungomålstalet ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende, under det att profetian är ett tecken, inte för de otroende utan för dem som tror.” 1 Kor 14:21-22. På detta sätt kan det vara till nytta för de som deltar på en samling, men som ännu inte har förpliktat sitt liv till Kristus.

Det finns även tillfällen i Apostlarnas gärningar då folk som döptes med den helige Ande talade i tungor samtidigt. Det hände särskilt på pingsten då den helige Ande gavs för första gången, men det hände även vid andra tillfällen (se Apg 1 och Apg 19:5-7). Men det står ingenstans att dessa två alltid måste äga rum samtidigt.

Vem mottar denna andliga nådegåva?

Det står i Bibeln att inte alla troende får denna nådegåva: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?” 1 Kor 12:28-30.

Vi ser här att endast några får nådegåvan att tala i tungor, precis som endast några är kallade till att vara apostlar osv. Tungomålsgåvan och alla Andens nådegåvor är inte nödvändigtvis ett tecken på andlig mognad. Många av korintierna talade i tungor, men Paulus kallar dem ”spädbarn i Kristus.” (1 Korinter 3:1) När nådegåvan däremot används ordentligt och ändamålsenligt, så kan det användas till att uppbygga både sig själv och andra medlemmar på Kristi kropp.