Är du en anklagare eller en förebedjare?

Satan skäms inte för att tränga sig helt fram till Guds tron för att anklaga de heliga, och då skäms han heller inte för att träda fram inför vilken människa som helst med sin anklagande ande. Tyvärr finner han öppna hjärtan och öron hos de flesta, och den anklagande anden sväljs lätt och smittar lätt vidare från en person till en annan. I denna ande känner sig de ynkligaste personerna som om de är ett huvud högre än de mest gudfruktiga bröderna och systrarna. Utan fruktan dömer de allt och alla. Sådana anklagare ska emellertid förr eller senare störtas ner som en blixt från sina höjder i likhet med deras åklagarbror Satan.

Förebedjaren Jesus Kristus

De äkta förebedjarna tränger sig ständigt in till Faderns tron med människornas nöd i sitt hjärta. Dessa kommer även att få behålla sin plats där vid Faderns tron i all evighet, tillsammans med vår yppersta förebedjare, Jesus Kristus, han som aldrig tröttnar på att be för oss.

Äkta förebedjare

Apostlarna upphörde aldrig med bön och ordets tjänst. (Apg 6:4) De satte bönens tjänst först, och om denna tjänst inte prioriteras, blir det heller inte något av ordets tjänst.

Äkta förebedjare har del av den högsta tjänsten, eftersom de alltid befinner sig vid Faderns hjärta, och ständigt får honom till att räcka ut sin mäktiga arm dit det behövs i världen. Genom Abrahams uthållighet i bön kunde Sodoma och Gomorra skonats om det bara funnits tio rättfärdiga där. (1 Mos 18:22-33) Genom Moses bön skonade Herren hela Israels folk från att bli slagna i öknen. (2 Mos 32:1-14) Outtröttligt bad han för detta motstridiga folk. Samma ädla förebedjarsinnelag hade Samuel, och det står att Herrens hand stod emot filistéerna så länge Samuel levde. (1 Sam 7:7-13)

Moses och Samuel var bland de förebedjare som låg närmast Guds hjärta i det gamla förbundet, och gång på gång räckte Herren ut sin mäktiga arm och handlade i godhet och barmhärtighet efter deras innerliga böner. Gud sträckte sig så långt som möjligt i sin hjälp när dessa män bad.

Paulus uppmanar: först av allt till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor." (1 Tim 2:1) Paulus bad oavbrutet för alla församlingar och varje enskild lem i församlingen. Ständigt, dag och natt, kom han ihåg Timoteus i sina böner. Epafras kämpade på samma sätt som Paulus i sina böner för Kolosserna. (Kol 4:12) Jesus bad för sina fiender när de korsfäste honom. (Luk 23:34) Stefanus bad för sina fiender mitt i stenregnet, medan de fnös av ilska mot honom. (Apg 7:59-60)

Förbön: en upphöjd tjänst

Stora saker sker även i dag om vi får tro på förbönens stora och nödvändiga tjänst. I denna upphöjda tjänst kan alla delta. Det blir arbete, men så är det även det mest fruktsamma, lönsamma och välsignade arbete som finns. Genom att be för andra blir vi nämligen själva välsignade i samma grad.

Låt oss röra Guds kraft genom bön till stad och land där hans arbetare arbetar, till församlingarna, hemmen och till individerna, allt efter behov.

Detta är en redigerad version av en artikel som publicerades under titeln "Anklagare – Forbeder" i BCCs norska tidskrift "Skjulte Skatter" i april 1944.
© Copyright Stiftelsen Skjulte Skatters Forlag