Är jag bunden av vad andra tänker om mig?

Att önska sig "äran" för det vi säger och gör är en benägenhet som ligger djupt i människan. Genom syndafallet kom synden in i människans natur, vilket gjorde till och med våra bästa gärningar, som inte blir påverkade av Gud, förorenade av synd. Saken är att inget vi gör av oss själva är i sanning värt ära.

En stor fiende har varit, och är fortfarande, det att önska sig erkännande av folk runt mig. Detta binder och styr mig så att jag inte är fri till att göra det goda som Gud verkar i mig och som jag vill göra.

Om jag gör något gott som Gud har verkat i mig, t ex att vara lydig mot en bibelvers som jag har förstått, tillhör äran Gud och inte mig själv.

Även om denna förståelse ligger som en god grund i mitt liv, innebär inte det att jag aldrig frestas till att söka ära. För det blir jag. Om jag inte är uppmärksam på min natur är tankarna upptagna med hur jag tar sig ut i andras ögon. Det är där i tankarna som frestelsen uppstår, och det är där den ska bekämpas.

Hur kan frestelsen bekämpas?

I Efesierbrevet 6:17 står det att en viktig del av Guds hela rustning är Andens svärd, som är Guds ord. För min egen del har det visat sig vara det mest effektiva vapnet mot frestelser, och därmed även mot tankar om att få ära av människor. Det som är så bra med Guds ord, skrifterna, är att de kan användas om och om igen. Svärdet är inte menat för engångsbruk. Och det fungerar varje gång.

Det finns några bibelverser som jag har använt när tanken på ära har dykt upp. Den första finns i 1 Korintierbrevet 4:7: "Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?" Det är ett fantastiskt vapen! Ofta säger jag bara till mig själv: "Vad har du som du inte har fått?" Svaret är: "Ingenting." Allt är tack vare Guds nåd, och all ära tillhör honom. Om jag trots detta söker ära stjäl jag något som inte tillhör mig. Om jag ger Gud äran hamnar allt på sin rätta plats, och jag får en fantastisk frihet från den tunga bördan av att stå inför människor i det jag gör.

En annan bibelvers som jag har använt som vapen står i Romarbrevet 3:27: "Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet." Och Gal 1:10: "Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare." Och det är det som jag önskar mig. Att vara Kristi tjänare, som kan göra gott och välsigna dem jag möter på min väg.

Min fokus måste vara att söka Guds ära, låta honom leda mig och att hitta hans vilja för mitt liv. Fokus ska i allafall inte vara att låta mig styras av andras åsikter och ära.

Vad säger Gud?

Människors åsikter förändras; ibland hyllar de oss, andra gånger blir man kritiserad. Det är inte det som är så viktigt, utan vad säger Gud om mitt liv och mina motiv?

Ibland blir jag fortfarande frestad till att söka ära av människor, som till exempel att tänka "det gjorde jag bra", eller att bli uppblåst när jag får beröm. Eller vara rädd för kritik och negativt omnämnande. Det fantastiska är emellertid att jag känner min fiende och mina vapen, och vet hur jag ska kämpa. Då kan jag bli bevarad ren i mitt hjärta och sinne, och det leder till lycka och glädje. Det frigör mig till att höra vad Gud vill säga till mig.