Denna webbplats använder cookies för att känna igen upprepade besök och preferenser, för att tillhandahålla sociala mediefunktioner och för att analysera trafik. Genom att klicka på "Jag accepterar" eller genom att använda vår webbplats samtycker du till användningen av cookies och våra användarvillkor.
Att hålla fast vid tron när till och med livet tycks gå i bitar

Att hålla fast vid tron när till och med livet tycks gå i bitar

Det här är min historia - en historia om tro

Det här är alltså min historia - en historia om tro. En historia där jag en gång talade i tro om hur mitt liv skulle bli. Och en historia som blev precis som jag beskrev den.

Ett vittnesbörd om tro

Jag befann mig vid en vändpunkt i mitt liv. Så länge jag kunde minnas hade jag känt att jag inte räckte till som kristen, trots att jag alltid hade älskat Gud djupt. När jag blev 18 fick jag chansen att flytta långt hemifrån. Jag upplevde ett fantastiskt år fullt av en känsla av gemenskap med andra troende som älskade Gud av hela sitt hjärta. Det gjorde djupt intryck på mig. Särskilt intryck gjorde det liv jag såg dem leva, och jag visste att jag också ville ha det så - ett lyckligt liv i vila oavsett omständigheter som livet kan bjuda på.

En dag under ett möte fick vi höra om Guds tankar om oss (Jer 29.11). Vi uppmuntrades till att komma upp och tala i tro, profetiskt, om hur det skulle gå för oss i livet från och med nu (Hes 37:1-14). Jag skakade och svettades om händerna. Tanken på att gå upp och vittna skrämde mig. Samtidigt kände jag något djupt inom mig som sa att det att inte vittna var det samma som att inte tro - och hur skulle det gå för mig då? Skakande gick jag därför upp för att vittna och sa i tro: "Jag ska alltid förlita mig på Gud, vad jag än möter på min väg. Han ska förvandla mitt liv, och oavsett vad som händer ska jag alltid stanna i den levande Gudens församling."

Det var starka ord, men det var ord från Gud som jag fick i det ögonblicket. Därför trodde jag på dem.

En prövad tro

En kort tid efteråt blev jag tvungen att flytta till en ny stad. Det tog inte lång tid innan svåra prövningar tornade upp sig. Jag drabbades av en djup depression. Jag hade väldigt lite social kontakt i flera månader och i tillägg till detta blev min familjesituation väldigt svår. Jag upplevde mycket som gjorde väldigt ont.

Inget verkade bli bättre med tiden och jag nådde den absoluta botten. Det var där "med min mun nedsänkt i stoftet" som jag såg en strimma av hopp (Klagovisorna 3:29). Mitt i allt valde jag att tro. Jag kände mig inte stark, men jag älskade Gud så mycket att jag verkligen trodde på honom och att "allt samverkade till det bästa för mig" (Rom 8:28). Trots att jag kände mig eländig över min situation fattade jag ett medvetet beslut om att tro, fast det kändes som att det inte fanns hopp(Rom 4:18).

Efter en tid fick en vän till mig höra om min situation och tog kontakt för att hjälpa mig. Under en av de kristna samlingarna vi deltog på hörde jag något som träffade mig. De talade om profetians ande och hur mäktig den är. Därefter uppmanade de oss att vittna i samma anda. I det ögonblicket mindes jag det jag en gång hade vittnat. Jag insåg att Gud hade uppfyllt min profetia från den gången och jag visste att jag var tvungen att gå upp och tala igen. Jag trodde helt och fullt på att allt jag hade gått igenom var en del av Guds plan för att förvandla mig.

Han visade mig mer och mer att de yttre omständigheterna inte betydde något så länge jag hanterade det på rätt sätt. Att det var mina egna tankar om hur livet borde vara som jag behövde övervinna och istället lita på att Guds vilja med mitt liv var fullkomlig. Då lär jag mig att tacka för allt, be oupphörligt, inte klaga och inte önska bättre yttre omständigheter i tro på att det skulle göra mig lyckligare. När jag tar honom på ordet får jag det liv jag en gång längtade efter. Ett liv i glädje och vila - Kristi liv. Det var den förvandlingen han utförde. Jag ställde mig upp och talade åter en gång i tro.

"Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi." 2 Kor 4:13.

Levande tro

Jag upptäckte att tro inte nödvändigtvis innebär att jag känner mig fantastisk. Tro är helt enkelt ett beslut man fattar när man frestas. Att tro på Guds ord istället för ens egen förmåga, känslor och förnuft. Det är en handling. En som leder mig till vila och frid. Det har inget att göra med goda känslor. Många gånger kände jag smärta och själen var bekymrad (Ps 6:3; Joh 12:27). Jag var nedbruten och tvungen att lita på Guds hjälp helt och hållet. Under lång tid kunde jag inte ens sova. Trots det upphörde jag aldrig att tro. Jag blev starkt frestad att tvivla, men jag gav inte vika. När jag frestades till exempel att bli avundsjuk, förtvivla eller klaga, ropade jag till Gud för att få kraft till att fånga tankarna och vägra låta dem bestämma min framtid.

"Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord." Rom 10:17. När jag började ta Guds ord som det stod skrivet, insåg jag att jag även kunde tala i tro till mig själv när jag var ensam. Jag behöver inte ha en predikare med mig hela dagen för att höra Guds ord. Jag har hans ord i Bibeln. Jag kan alltså upprepa hans ord högt till mig själv, så att mitt hjärta fylls med tro.

Min strid mot förtvivlan, modfälldhet, avund, självmedlidande, hopplöshet, osv, har inte upphört sedan jag vittnade för första gången. Jag har därimot insett att inget här på jorden kan rubba min tro, så länge jag vänder tankarna till det som finns ovanför.

Vi kan segra över allt genom Jesus och orden vi själva vittnar om (Upp 12:11). Jag har själv upplevt att det är sant. Från och med nu vill jag även tala tro till mig själv inom andra områden i mitt liv. Särskilt när jag är ensam, men även med andra runt mig.

Skriften är hämtad från Svenska Folkbibeln. Copyright © 1998 av Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Stiftelsen Biblicum. Används med tillstånd.