Att hantera sorg

Jag minns tydligt att jag för några år sedan tänkte: «Jag undrar hur jag skulle reagera om en av mina närmaste går bort? Skulle jag bryta samman helt och hållet utan att vara i stånd till att ta hand om mig själv?»

Min dag började precis som vilken dag som helst. Det var svårt att stå upp och jag bad Gud om att ge mig styrka. Morgonen har aldrig varit min bästa tid på dygnet.

Jag kom tidigt till jobbet när telefonen ringde. Jag svarade och blev förskräckt när jag hörde mammas ansträngda röst i luren. Jag var helt säker på att något hemskt hade hänt. Mina tankar flög och jag blev helt förlamad när jag hörde hennes ord: «Jag kan inte väcka din pappa. Han ser så fridfull ut…»Jag minns tydligt att jag tänkte för några år sedan: «Jag undrar hur jag skulle reagera om en av mina närmaste går bort? Skulle jag bryta samman helt och hållet utan att vara i stånd till att ta hand om mig själv?» Jag minns att jag hade sett andra gå igenom den sörjningsprocess och smärta som kommer efter att ha förlorat någon man älskar. För mig verkade det som om de flesta blev så nedstämda med en sorg som inte tycktes försvinna.

Jag var rädd för det okända och för hur det skulle bli om något liknande skulle drabba mig. Eller ännu värre, vem var det jag kanske skulle «förlora»? Det enda jag visste var att om det skulle hända, så ville jag inte att detta tungsinne skulle ta över mitt liv.
Nu sattes jag just i denna situation då det oväntade hände. Det verkade så slutgiltigt att se min pappa ligga där.

Smärtan över att mista någon som står en nära, är så konkret och verklig. Det kan man inte förneka på något sätt. Det känns som en kniv i ens hjärta och det kan göra ont att andas in. Särskilt i början. Jag märkte att en ande av tungsinne kom över mig och hotade med att övermanna mig.

Det är ett val!

Nu har det gått ett helt år och jag kan fortfarande inte helt fatta att min pappa är borta. Men det har föregått en kamp under den tiden. En kamp som jag vet att Guds ord och nåd har vunnit! Jag kan vittna om att den nedstämda anden inte existerar i mitt liv! Varför? För att jag förstod att det handlade om att välja! Jag kan välja att inte låta tungsinnet tränga in i hjärtat och förstöra mitt liv. Jag kan välja att tro på Guds ord!

Några månader efter pappas bortgång delade mamma med sig av några verser från Jesaja 61, 1-3 med mig:

«Herrens, HERRENS Ande är över mig,
ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN
och en hämndens dag från vår Gud,
för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.
Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter",
planterade av HERREN till hans förhärligande.»

Vilken förändring! Att klä sig med lovprisningens klädnad istället för en modfälld ande! Att ”klä sig” betyder att man tar på sig något. Något som man omger sig med och har omkring sig. Det kan strömma tacksamhet från mitt hjärta i stället för självmedlidande och en konstant saknad efter personen som har gått bort.

Efter det att pappa gick bort, har jag haft en intensiv längtan efter evigheten och himlen.
Jag prisar Gud för den pappa han gav mig och för de år vi fick tillsammans! Jag tvivlar inte en sekund på vart han befinner sig och jag tänker på hur det är där uppe. Himlen verkar så nära och inte längre så skrämmande och slutgiltig. Efter den dagen då pappa gick bort, har jag haft en intensiv längtan efter evigheten och himlen. Ett sinne för den osynliga världen har blivit väckt inom mig och jag förstår bättre än förut att tiden är kort.

Som kristen har jag alltid förstått att himlen och evigheten är något vidunderligt, något att se fram emot! Jag har också förstått att mitt sätt att leva mitt jordiska liv bestämmer min evighet. Det har motiverat mig till att fatta de rätta besluten varje dag, så att jag en dag får se pappa igen.

Det har motiverat mig till att fatta de rätta besluten, så att jag en dag får se pappa igen.

Även om skilsmässan vid döden aldrig är trevlig för dem som blir kvar, så är den endast tillfällig. Och jag får fortfarande lov till att leva idag! Jag har också en kamp att kämpa, och pappa är med och «hejar» på mig! Varför inte leva för att välsigna och göra gott mot andra människor? Hade inte det varit ett bra sätt att använda dagarna Gud har gett oss? Livet är en gåva!

När jag tänker tillbaka på den dagen jag fick det fruktansvärda telefonsamtalet från mamma, påminns jag om att jag kan välja. Jag kan välja att leva, och jag har tänkt leva helt och fullt. Tungsinnets ande är bannlyst från mitt hjärta och sinne i all evighet!