Behöver jag verkligen Gud?

Jag är kristen. Jag är ung. Jag tror på Gud. Jag tror på Bibeln. Jag tror att jag kommer att förvandlas genom att leva efter Guds ord som jag läser i Bibeln. Men ibland stannar jag till och frågar mig själv: Måste det finnas en Gud?

Hur skulle det vara om det inte fanns en Gud? Jag hade nog inte känt att mitt liv skulle ha varit förgäves, eftersom jag oavsett skulle ha levt ett gott liv, med eller utan Gud. Så frågar jag då mig själv: “Kan man inte leva efter Bibeln och dess budskap utan att tro på Gud?”

Om jag till exempel skulle bli orättvist behandlad skulle jag väl själv kunna reagera på rätt sätt? Och om jag skulle bli frestad att säga något nedlåtande om andra, skulle jag väl kunna välja att inte göra det? Jag skulle heller inte låta dåliga tankar om andra få surra runt i mitt huvud. Jag skulle kämpa enot synden som bor inom mig, precis som jag läser i Bibeln. Det kan man säkert klara helt på egen hand. Eller?

Kan jag själv få frestelserna att upphöra?

Är det någon idé att leva efter Bibeln om Gud inte fanns? Jo då, själva budskapet är i alla fall gott, men är det möjligt? Är det möjligt att förnedra mig själv och inte följa min egen vilja? Något skulle jag kanske bli väldigt duktig på att hantera, medan andra saker skulle bli en vana efter ett tag, men vad skulle jag i sådana fall få ut av det? Jag skulle bli mer behaglig att umgås med för andra. Något mer? Skulle det leda någon vart? Skulle jag någonsin bli färdig med det jag försöker rensa mig ifrån? Kan jag få frestelserna att upphöra?

“Ty allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära. Genom dem har han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen.” (2 Pet 1:3-4)

Få del i gudomlig natur?

Om jag tror på Gud och söker kraft hos honom så får jag även hjälp att göra det rätta, det vill säga att jag får en förstärkt vilja att göra Guds vilja och kämpa mot synden som bor i min natur. Och inte bara det, jag får dessutom “del i gudomlig natur”. Det står något om denna gudomliga natur i Jak 1:13: “Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon.” Om jag får del i gudomlig natur blir jag alltså fri från det som tynger mig. Allteftersom jag kämpar emot min dåliga natur så växer vilan och friheten. Den plågar mig inte längre. Detta liv, denna frihet, som Bibeln handlar om. märker jag att jag inte kan få tag på i egen kraft. Därmed förstår jag även att Gud måste finnas, för varifrån skulle annars kraften komma? Hur skulle annars ett nytt liv skapas om inte Skaparen gjorde det?

“Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket.“ (Gal 5:1).

Att ensam kämpa kampen mot köttet = slaveri! Gudomlig natur = frihet!

Frågan är inte längre om Gud finns eller inte. Frågan är om jag vill traggla med de samma ruttna sakerna hela mitt liv eller om jag vill bli färdig med synden en gång för alla? Slaveri eller frihet? Valet är enkelt. Personligen går jag för alternativ nummer 2. Jag väljer att tro på Gud och göra hans vilja så att han kan förvandla mig inombords. För det är det det hela handlar om: förvandling!