Bibelns kortaste historia

Djupt begraven i Första Krönikeboken ligger en väldigt kort och gripande historia som avbryter flytet av kronologiska listor. Historien handlar om en man med ett namn som betyder “han som ska förorsaka smärta”.

“Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, "för jag har fött honom med smärta", sade hon. Jabes ropade till Israels Gud och sade: "O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!" Och Gud lät det ske som han bad om.” 1 Krön 4:9-10

Föreställ dig en pojke som växer upp med ett sådant namn. Varje gång han hörde sitt namn var det en påminnelse om att han förorsakade sin mor smärta. Vilken börda att bära. Inte konstigt att han ropade till Gud på det sätt som han gjorde. Det ser ut som att namnet och historien fick honom att bestämma sig för att inte vara källan till smärta för någon i sin omgivning. Han ville hellre att Gud skulle välsigna honom, utvidga hans område, låta sin hand vara med honom och hålla honom från ont.

Vad tänker jag på?

När jag läste denna historia, verkade som att han inte önskade sig något för egen skull. Att ”utvidga mitt område” var inte egoistiskt utan snarare en önskan om att Gud skulle utrusta honom till att kunna välsigna och göra livet gott för andra. Han bad om det som behövdes för att förmedla välsignelsen, hjälpen och styrkan till de andra i hans omgivning. Så att hans liv kunde motsäga sitt namns betydelse

Jag har ofta tänkt på denne mans bön. Jag börjar ofta be för min familj och mina vänner, de som Gud lägger i mitt hjärta, och tio sekunder senare tar tankarna helt fel spår i full fart. Jag tänker på vad jag ska laga till middag, hur jag ska hantera en situation på jobbet osv. Varför är det så svårt för mig att fokusera på de andra?

Eller så ser jag någon som jag vet har det svårt för tillfället och vill hjälpa, spendera tid med, styrka och uppmuntra denne, men plötsligt är det väldigt svårt att sätta av tid för det. När ska jag ha lite tid för mig själv? Eller så blir jag bara nervös för att jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag kan hjälpa. Det blir för enkelt att hitta bortförklaringar.

Mitt hjärtas bön

Det har blivit smärtsamt tydligt för mig att det är otroligt lätt att bara låta all min tid, energi, fokus osv kretsa runt mig själv. Att vara egoistisk är det vanligaste för mänskligheten, men jag vet att det inte är så Gud vill att jag ska vara. I 1 Kor 13:13 står det ”Störst av dem är kärleken”. Jag måste leda mina tankar bort från mig själv och mina egna intressen. Jag måste få en kärlek för andra som leder mig in på spåret att göra gott för dem, be för dem och välsigna dem.

Så bönen i mitt hjärta är samma som det Jabes ropade till Gud. ”Utvidga mitt område, utvidga mitt hjärta, så att jag har mer plats för de andra. Så att min kärlek kan växa och blomstra och begrava all egoism som kommer så naturligt för mig. Välsigna mig så att jag kan vidareförmedla välsignelsen. Så att jag har ord som kan hjälpa. Att jag vet vad jag kan göra för dem. Låt din hand vara över mig, så att jag alltid håller mig på rättfärdighetens stigar och håll mig från det ont, så att jag kan vara ett ljus och ett exempel. Så att mitt liv kan skina som en förebild av en äkta kristen, en som har Guds kärlek boende i sig. (1 Joh 3:17)