Därför bestämde jag mig för att bli en lärjunge

En lärjunge är en som alltid och i varje situation i livet väljer att göra Guds vilja, istället för sin egen. (Luk 25:33)

Jesus sa: "Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din." Luk 22:42. Endast du kan svara på det, men detta är orsaken till varför jag gjorde det. Därför valde jag att bli en lärjunge.

Det första steget

När jag var yngre reste jag en helg med pojkklubben från min församling. Vi spelade fotboll och tände brasa, och på kvällarna lyssnade vi på bibelberättelser.

På lördagskvällen satt vi i ring och lyssnade på en av ledarna som talade om att leva för Jesus. Efteråt undrade de om någon av oss pojkar ville säga något. En vän som var ett par år äldre än mig hoppade direkt upp, men istället för att säga något, bad han om förbön.

En efter en gjorde de andra samma sak och fick förbön. Det blev snabbt ett bönemöte.

Jag var inte så säker på vad det hela gick ut på, men jag kände att det var en speciell möjlighet som jag inte ville missa. Jag frågade en av ledarna om han kunde be med mig: "Snälla, hjälp mig att leva för Jesus. Jag förstår inte så mycket nu, men hjälp mig att göra det när jag förstår det." Jag kan inte påstå att jag var en lärjunge, men jag hade lagt den första stenen på grunden för ett kristet liv. Eftersom den första stenen, det bestämda beslutet, aldrig har flyttats eller ändrats, kommer den att få evighetsbetydelse.

Men så växte jag upp…

Som tonåring insåg jag att jag inte var så god som jag hade inbillat mig. Jag hade kort stubin, jag var otroligt arrogant och började bli en översittare.

Jag trodde att mina synder hade blivit förlåtna, men som tonåring gjorde jag saker som upprörde min omgivning och jag plågades av orena tankar som jag skämdes över. Detta gjorde mig arg. Jag ville inte synda, men jag kunde inte rå för det. Jag började avsky Satan för att jag gjorde och tänkte saker som jag ångrade. Så bestämde jag mig för att jag aldrig medvetet skulle göra något eller låta mina tankar driva i en riktning som jag visste var fel. Det var nästan mitt eget sätt att hämnas på Satan.

Jag minns väldigt tydligt att detta beslut gav mig en överväldigande och oväntad känsla av frid. Trots detta hände det att jag gjorde saker som jag ångrade i efterhand, men jag kände mig aldrig fördömd och avskuren från Gud. Istället kände jag en sorg som förde mig närmare Gud. (2 Kor 7:11) Jag tror att jag hade snubblat över ett av evangeliets stora mysterium: "Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig." Rom 7:20. "Jag" ville något annat än "synden som bodde i mig".

Jag bad intensivt om att jag skulle bli fri från synden som jag såg i mig själv. Jag kände mig särskild bunden av orena tankar, delvis för att skillnaden mellan frestelse och synd inte var så tydlig för mig. Men med tiden började jag tro på att det var möjligt för mig att besegra en del av den synd som jag såg inom mig.

Jag bad intensivt om att jag skulle bli fri från synden som jag såg i mig själv. Jag kände mig särskild bunden av orena tankar, delvis för att skillnaden mellan frestelse och synd inte var så tydlig för mig. Men med tiden började jag tro på att det var möjligt för mig att besegra en del av den synd som jag såg inom mig.

Ett stort beslut

Då jag var femton deltog jag på en kristen ungdomskonferens i Somerset, England. Jag hade fått uppleva lite av hur det är att ha seger över synden på ett område, men jag längtade efter mer. När jag lyssnade på talen under konferensen fick jag tro på att det var möjligt att komma till ett liv i fullkomlig seger över synden genom lydnad mot Anden. Inte all synd inom mig på en gång, men lite i taget allteftersom frestelserna kommer och jag får se det. Seger över synd som jag redan var medveten om samt den synd som bodde i mig som jag ännu inte visste om, men som jag visste att Jesus skulle uppenbara för mig när jag följde i hans fotspår. Jag fick tro på att jag skulle komma till ett liv med seger över varenda ond frestelse om jag gav mig helt till Gud och hans vilja i alla situationer. (2 Kor 2:14)

Jesus sa: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. "Luk 9:23. Detta "dagliga kors" är där alla begär att synda blir avvisade och kan dödas innan jag syndar. Paulus förklarar det så här: De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär." Gal 5:24.

Bibelversen som fastnade i tankarna från den helgen var: "Jag är korsfäst med Kristus. och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." Gal 2:19-20.
"Jag är korsfäst med Kristus…" Genom tron dör jag tillsammans med Jesus. Inte en fysisk död, utan en död från synden.

"… och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." Är inte detta sant om jag väljer Guds vilja i frestelsens ögonblick istället för min egen? "Jag" (min egen vilja) lever inte längre. Istället lever Kristus i mig. Mina naturliga syndiga tendenser får inte utrymme till att växa och utvecklas. Jag har valt Guds vilja och dör från synden. Det var Paulus vittnesbörd och nu skulle det också bli mitt vittnesbörd.

Därför är jag en lärjunge

Det kändes inte som att synda var något som jag egentligen ville göra, men jag var tvungen att ge upp helt och hållet för att vara en lärjunge. Nej, en längtan efter frihet från synd var orsaken till att jag blev en lärjunge! Jag insåg att min "egna vilja", mina önskningar, lustar och begär var fördärvade och att det hade varit en evig förlust att ge efter för dem, både för mig och dem runt mig. Därför väljer jag att göra Guds vilja, varje dag, i alla livets situationer, där jag ser min egen egoistiska vilja.

Det är många saker som jag ser fram emot, som till exempel evigt liv, att känna Jesus och gemenskap med de heliga, men för mig var orsaken till att jag var villig att ge upp min egen vilja helt och hållet, i alla livets aspekter, det att jag såg en strålande möjlighet att bli helt fri från synden här i livet, och jag grep den med båda händer.