Döm dig själv

Allt, även när det gäller frälsning, följer lagar. Det finns andliga lagar på samma sätt som det finns naturlagar.

Grundlagen för frälsning, från början till slut, från nybörjare till fulländad – är ödmjukhetens lag. Detta står ordagrant både i ett av Petrus brev och i Jakobs.

Ödmjukhetens lag

Lagen lyder så här: “Gud ger den ödmjuke nåd”. Och så har vi motsatsen: “Den stolta” – eller högmodiga”, eller självkloka, eller uppblåsta – “står han emot”. Om man inte är ödmjuk och ber om nåd, ber man “till ingen nytta”.

Hur mycket man än vill kan man inte så potatis och skörda jordgubbar. Det spelar ingen roll hur mycket man än gödslar, hur mycket det regnar eller hur mycket man bearbetar jorden för att få goda växtvillkor. Det går bara inte. Man kan inte få nåd när man inte är ödmjuk.

Det starkaste ordet vi har om ödmjukhet är Jesu ord som lyder: “Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luk 14:11). Jag brukar lägga till: “Oavsett om han vill det eller inte”. Gud är förälskad i sådana personer. Det hade inte hjälpt om de bad om att inte bli upphöjda. De hade blivit det iallafall. Så säkert är det.

Att vara rädd för att förnedra sig … det är andligt sett sinnessjukt.

Ödmjukhet av första och andra klass

När man ödmjukar sig själv ser alla oförståndiga människor ner på en medan alla kloka människor ser upp till en. Och vad än både oförståndiga och kloka människor menar, blir man upphöjd iallafall. Att vara rädd för att ödmjuka sig, att avsky det och tycka att det är det värsta man kan tänka sig, är andligt sett sinnessjukt. Fullständigt meningslöst med andra ord.

Att försvara och bortförklara sig själv är med andra ord den största dåraktigheten som går att föreställa sig. Det är att avvisa frälsningen. Vi bör ju alltid söka det bästa. Vi bör söka det som är av första klass och det är att döma sig själv, ödmjuka sig själv, förnedra sig själv, alltså på eget initiativ. Det är alltså det största, härligaste, mest lönsamma och mest verkningsfulla som existerar, i alla situationer, under alla ögonblick av vårt liv.

Det är det man borde förälska sig i och utnyttja varenda möjlighet till. Det är det samma som att ödmjuka sig själv på eget initiativ. Inte för att andra menar att man borde göra det. Endast detta är av första klass. Gud är emellertid ytterst nådig. Därför kan det även gå bra med andra klass också.

Det är att ödmjuka sig på eget initiativ. Alltså inte för att andra menar att man böra göra det.

Det som är av andra klass i denna förbindelse är att bli förnedrad, att bli förödmjukad. Detta är då något som Gud gör. Man blir inte garanterat räddad då heller, men det är en möjlighet. Det finns ett villkor för att bli räddad när det bara är av andra klass, och det är att man helt och fullt erkänner och accepterar förödmjukelsen eller förnedringen. Inte bara med munnen men med hjärtat. Då blir man också upphöjd.

Det är nog åtskilliga som syndar i sitt dagliga liv utan att erkänna något. Aldrig ber om förlåtelse eller ens om ursäkt. Det som är en självklarhet för sådana personer är att försvara sig själv “med näbbar och klor”. Ja man griper tag i varenda “halmstrå” man kan för att försvara sig själv. Man försvarar sig med allt man kan komma på. Då bortförklarar man och motarbetar sin egen frälsning.

Frälst genom själverkännande

Det finns inget annat sätt att bli frälst än genom själerkännande. Genom att ödmjuka sig, förnedra sig och erkänna. Genom att döma sig själv och ingen annan.

Vi har ett dödsallvarligt ord om detta: 1 Kor 11:31-32. “Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.”

Här har vi alltså “tripp trapp trull”: Dömer vi oss själva, blir vi inte dömda.

Här har vi alltså “tripp trapp trull”: Dömer vi oss själva, blir vi inte dömda. Det är klart, för det behövdes ju inte.  När vi emellertid försummar det, är Gud så kärleksfull att han dömer oss, för att ge oss en ny chans. Om vi inte accepterar den domen, den förnedringen, förödmjukandet, så fördöms vi tillsammans med världen.
Då är alltså som nämnt tidigare den stora frågan om man accepterar denna dom. Om inte fördöms man med världen! Man kan läsa hur mycket man än vill. Något annat står det inte.

Det säger ju också sig självt, det är en närmast överflödig anmärkning, att det inte existerar något som heter att ödmjuka sig för mycket. Däremot för lite existerar i stora mängder. Det finns ingen som någonsin har ödmjukat sig för mycket.

“Det beror på en skrikande brist på gudsfruktan” kan vi ha som stående svar för allt möjligt när något inte är som det borde vara. Man tar inte Guds ord på dödligt allvar fast man borde.

Lycka till allihopa! Lycka till med en obeskrivligt härlig framtid – en oerhörd, grundläggande frälsning! Det är endast Gud som kan ge nåd till det. Och han ger gärna nåd till det. Väldigt gärna. Det är det han allra mest vill göra för alla människor.