Elias Aslaksen: Sökande efter sanningen

Han är den som alla vill ha och så lämnar han in en avskedsansökan.

Elias Aslaksen är ett huvud kortare än sina studiekamrater, men smartare än dem alla i alla ämnen. Han har talets gåva och kan tala så att människorna i bänkraderna lyssnar helt fängslade – och det är han väl medveten om.

Född in i en välstående, berest och religiös medelklassfamilj i Kristiania (Oslo) i slutet av 1800-talet, är han sjökrigskolans duktigaste elev och får bra betyg i alla ämnen. Trots detta lämnar han i december 1910 in en avskedsansökan adresserad till kungen.

"Ta ett par dagars permission och prata med dina föräldrar om detta", är svaret han får. Aslaksen, däremot, har bestämt sig. Han vill tjäna Jesus Kristus helt och hållet. Ett enkelt beslut för honom, men helt ofattbart för familj och vänner.

Vändpunkten

Aslaksen under hans korta tid i marinen.

År 1908 möter han Johan Oscar Smith ombord på marinfartyget "Sleipner". Mötet med denne mannen förändrar hela Aslaksens liv och de följande åren besöker han regelbundet Smiths hem i Horten för att med stort intresse lyssna på honom. Han fängslas av de uppenbaringar och den förståelse Smith hade fått och får insikt om att följa Jesus på den nya och levande vägen som han öppnade för oss
(Hebreerbrevet 10:19-20). Detta är något helt nytt för Aslaksen och blir början av en gemenskap mellan dem båda som håller livet ut.

Johan Oscar Smith är också överraskad. Han har mött många människor, men få som Aslaksen. Han ser en rättvis och exakt man som aldrig försummar sina plikter.

Den 30 november 1910 skriver Johan Oscar Smith till sin bror, Aksel Smith, om Aslaksen:

"Han ber Gud om att agera snabbt med honom. Att han ska få dela Kristi lidanden och att han ska förunnas att lida för Kristi namns skull. Det är en märklig man. Han säger själv att han har gjort stora framsteg den senaste månaden och det är sant. Han har fått en extrem uppfattningsförmåga och bönens Ande. Undrar vad det kommer att bli av denne man?"

Kinamissionär?

Aslaksen hemma i vardagsrummet. Han blev aldrig Kinamissionär.

Aslaksen har hjärta för missionsarbete och åker till London den
3 april 1911 för att börja på en missionärsutbildning med målet att resa till Tsjili-provinsen i norra Kina efter utbildningen. Han håller kontakt med Johan Oscar Smith genom brevväxling. I ett brev daterat 19 maj 1911 skriver Smith: "Låt ingen professor i teologi ta ifrån dig det enfaldiga i Kristus …det ringa i Gud är starkare än människans styrka".

"Det enfaldiga i Kristus". Aslaksen funderar på saken. Han jämför Smiths lära med det han nu lär sig på missionärsskolan och bestämmer sig för att sluta på skolan. Han reser hem till Norge och bosätter sig i Hønefoss. Där bor han resten av sitt liv med denna orubbliga tro på Guds ord och det enfaldiga i Kristus.

Detta hindrar dock inte Aslaksen att missionera. Både lokalt i Hønefoss, runt omkring i Norge och i stora delar av Europa reser Aslaksen runt och förkunnar evangeliet med stor iver.

"Jag är Elias Aslaksen från Norge, og jag är en lycklig man – en väldigt lycklig man." Aslaksen presenterar sig enkelt och okonstlat då han år 1956 besöker Leonberg i Tyskland. Han har precis gått ner från talarstolen och står på golvet nere hos åhörarna. De enkla och sanna orden gör ett djupt intryck på många av dem som är närvarande den dagen.

"Ovanligt ödmjuk"

Aslaksen var en ivrig schackspelare.

Kåre J. Smith, församlingens nuvarande ledare minns Aslaksen efter hans död i sin bok "Herde och profet":

"Han var ovanligt ödmjuk och gick djupt ner för att fullföra det hans Herre och Mästare ville uträtta i hans liv, och för att fullföra den gärning som Gud hade gett honom. Han var en första klassens Ordets tjänare."

Kåre J. Smith skriver om en brännande, ivrig man som av hela sitt hjärta söker sanningen och sanningens kärna på alla punkter som Bibeln talar om.

"Han talade så att tron föddes i mitt hjärta. Jag blev helt enkelt född på nytt under en av hans tal, och jag fick en kraft in i mitt liv som sedan den dagen alltid har funnits där."

Aslaksen går fram på ett möte. Han vill lära församlingen vad det innebär att tro. Att tro så att man kan flytta berg. Han berättar:

"Det var så om kärringen som ville få bort ett berg. Det stod utanför hennes egendom och hon ville att det skulle vara plan mark där. Så sa hon: "Berg, flytta på dig och kasta dig i havet! Jag tror, jag tror, jag tror", sa kärringen. Till slut somnade hon på kvällen mitt i det att hon hela tiden upprepade: "Jag tror, jag tror, jag tror." Så var hon väldigt nyfiken på morgonen när hon vaknade. Säger det er något? Hade hon varit nyfiken om hon hade trott? Hon går bort till fönstret och och ser berget stå där. "Jaha, var det inte det jag trodde", säger hon."

Aslaksen som leder

Aslaksen tyckte om att jämföra frälsningsprocessen med idrott och tyckte själv bl a om att spela dart.

I 1943 slutar Johan Oscar Smiths hjärta att slå, og med det upphör en livslång och innerlig gemenskap. Iallafall här på jorden. Kärleken mellan Aslaksen och Smith brast aldrig. Ett blänkande svärd för sanningen, även dem emellan, utan att kärleken brast.

Aslaksen tar över som församlingens ledare. Men på sin 65-årsdag talar Aslaksen på ett sätt som man kanske inte förväntar sig av den högste ledaren för en global församling:

"Jag var omöjlig, jag var hopplös och de hade inte hopp för mig. Så behagade det Gud att ta hand om en sådan stackare och Gud hittade ingen sämre på jorden. Tack för att du valde mig för att visa din storhet, din makt och din godhet. Och vad skulle jag inte tacka dig för? Vad har inte jag fått?Ära vare Gud i himlen, ära vare Gud på jorden, ära vare Gud i de levandes församling."

Det är inte något speciellt med honom – det var Gud som hade gjort och gjorde ett sådant verk i hans inre. Så såg Aslaksen på saken, och det var det evangeliumet han hade hört från Smith som ledde honom till den slutsatsen. Detta evangelium hade blivit hans räddning och enda intresse. Därför gjorde han med stor glädje allt han kunde för att föra dessa fantastiska sanningar, som han själv hade fått uppenbarelser om, vidare till andra. Det var sant när han sa: "Vi tjänar, inte för att vi vill vara något, utan för att andra kan bli något."

"Tron på livets ord …"

"… är den starkaste makten som existerar i universum." På sin allra sista nyårskonferens på Brunstad ser Aslaksen till att dessa ord hängs upp i mötessalen. Stora bokstäver på ett flera meter långt plakat, så att alla vännerna kan läsa det. Därefter talar han om att ha trons hemlighet i ett rent samvete. Först att man tror att Ordet är sant och gott på alla sätt, och därefter en levande personlig tro på att man själv kan leva det.

Från slutet av januari 1976 blir Aslaksens hälsa snabbt sämre och han blir tvungen, trots ökande iver, att trappa ned på möten och resor. Denna utveckling fortsätter i ett par månader när han den 10 maj, 88 år gammal, avlider i sitt hus lika tyst som ett ljus som slocknar.

800 personer säger farväl under begravningen, som är den största som Hønefoss någonsin har upplevt. 1700 människor samlas dagen efter på Brunstad för minnesmöten.
Alla ville ha honom, men det var bara en som fick hans hela hjärtas rungande "ja". Äntligen var han hemma hos honom.