En vän mitt i depressionen

«Vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.» (1. Joh. 3:20)

Denna vers har ofta varit som ett räddningsankare för mig när jag varken har vetat ut eller in när det har gällt mig själv. Först och främst genom depressioner som kom tillsammans med totalt mörker och gnagande tvångstankar. Tider som jag gärna hade lagt bakom mig för alltid. Men just under dessa tider fick jag lära känna min Gud som min personliga far och vän. En vän som alltid är hos mig och som alltid vet hur jag har det precis nu. Gud visste vilka tankar som plågade mig om och om igen. Tankar som var svåra att beskriva med ord, eftersom jag var rädd för att chockera andra – eller till och med mig själv.

«Gud ledde mig till att ta emot hjälp»

«HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. » (Ps. 139:1-2)

Denna vetskapen, att Gud förstår mina tankar, upplevde jag som en enorm avlastning och genom det kände jag redan en inre frid. «Du omsluter mig på alla sidor… (vers 5)
. Denna vers gav mig trygghet och säkerhet så fort jag läste det. Det var precis som om en god vän/väninna kramade om mig. Och så var det ju också. Nu kunde jag tro att Gud tar emot mig precis som jag är. Men han tog mig även i handen för att leda mig ut ur mörkret – steg för steg. Han gjorde så att jag sökte hjälp, tog emot hjälp från goda vänner och även från psykiatriker och mediciner. Med Guds hjälp förstod jag även att jag måste förändra hela mitt sätt att tänka och inställningen jag hade mot mig själv. Gud skapade denna önskan i mig att själv ta kontrollen över mitt liv, för att aktivt bidra till att komma ut ur depressionerna, precis som en äkta vän hade gjort. En vän som gläder sig över min vidareutveckling, och som inte bara tycker synd om mig när jag slickar mina sår.

En vän som aldrig lämnar mig

Denna historia har fortfarande inte en typisk «happy ending». Det är inte så att depressionerna har blåst bort. Jag måste fortfarande ta medicin, även under åren som kommer. Var tredje månad måste jag på kontroll hos psykiatrikern. Emellanåt går det nedåt, men jag har vunnit en vän som aldrig mer lämnar mig. En vän som jag kan be om råd av när som helst och som även har hjälpt mig att hitta andra värdefulla vänner som jag kan lita 100% på. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla människor har eller hittar en sådan vän. Så trots allt ser jag det verkligen som en «happy ending» …