Fanatiskt nitisk eller sann gudsdyrkan?

Det är ett känt faktum att religionsutövande har lätt för att bli fanatiskt. Det blir så för att man fokuserar på sina medmänniskors synd och ”lagbrott”, och bedömmer andra med ett strängt etiskt och moraliskt mått som man inte använder på sig själv. Det här hyckleriet är fanatismens kärna.

Nitälskan

Fanatism definieras som överdriven, okritisk nitälskan. Nitälskan är ett begrepp i Bibeln. ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig…Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud.” 2 Mos 20:3-4. ”Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss?" [I den norska översättningen står det: ”Med nidkjærhet trakter [Gud] etter den ånd han lot bo i oss.”] Jak 4:5. Här betyder nitälskandet det samma som Guds brännande kärlek för människorna, en kärlek som inte accepterar eller tål otroskap och svek. Vanligtvis tål varken kärleken i äktenskapet eller i andra förpliktelser det heller.

Fariséernas hyckleri

I Joh 8 finns det en berättelse om Jesus som illustrerar detta:

”Då kom de skriftlärda och fariseerna fram till honom med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott. De ställde henne mitt framför sig och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?" Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken.” Joh 8:3-6.

Johannes säger ingenting om vad Jesus skrev, men såsom den kristne författaren Sigurd Bratlie har förklarat det, kan det mycket väl hända att Jesus skrev följande: Det står också skrivet: Du skall inte ha begär (5 Mos 5:21).

”När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: "Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.” Joh 8:7‑9.

Vad Jesus skrev den andra gången säger Johannes heller ingenting om, men enligt Bratlie kan han ha skrivit: Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem (5 Mos 27:26).

Vi ser att fariséerna fokuserade på syndaren och det yttre, på synliga lagbrott. Jesus flyttade rampljuset från syndaren mot det dolda begäret som gömde sig bakom fariséernas laglydiga och präktiga fasad.

Förlösning från syndens makt

Det är gripande vilken visdom Jesus avväpnar fariséerna med, och konfronterar dem med deras egen synd. Inför en så mäktig och överbevisande rättfärdighet blev fariséerna skyldiga i sina egna ögon och gick skamfulla därifrån. Eftersom de inte var rena från det dolda begäret, så kom de själva också in under förbannelsen.

Jesus fördömde inte kvinnan, men det betyder inte att han accepterade hennes synd. ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!” Joh 8:11. Evangeliet, det glada budskapet, skiljer syndaren från synden och förlöser syndaren, inte bara från syndens skuld, men också från syndens makt och därför även från lagens förbannelse.

Paulus, en församlingens förföljare och våldsman

Aposteln Paulus, som själv var jude, ger judarna vittnesbörd om att de nitälskar för Gud, men utan den rätta insikten – utan förstånd (Rom 10:2). Om sig själv berättar han att hani fråga om iver varit en förföljare av församlingen (Fil 3:6). Paulus berättar vidare: ”Ni har ju hört hur jag tidigare uppträdde som jude, hur jag ytterst våldsamt förföljde Guds församling och försökte utrota den, och hur jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar.” Gal 1:13‑14. Hans nitälskan för lagen riktades inte inåt mot honom själv, men utåt mot dem som han menade inte uppfyllde kravet i lagen. Hans nitälskan riktades mot ”syndarna” istället för att vara ivrig för den goda saken och sträva efter Herrens fruktan (Ordsp 23:17).

Religionsutövande ska ju vara till nytta och glädje för en själv och ens medmänniskor. Paulus malplacerade nitälskan därimot andades hot och mordlust mot lärjungarna. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse (Apg 8:3 och Apg 9:1). Här ser vi ett exempel på vilka extrema utslag fanatisk nitälskan kan leda till.

Paulus möter sanningen

Men det var innan Paulus hade sitt dramatiska möte med Jesus utanför Damaskus (Apg 26:12‑18). I sin okunnighet visste Paulus inte att den Jesus han förföljde representerade lagens uppfyllelse i sin person, och att alla visdomens och kunnskapens skatter fanns inuti honom. Efter mötet med Jesus fick Paulus se att den lagen han nitälskade så för att andra skulle uppfylla, hade han själv på långa vägar inte uppfyllt. I sitt brev till romarna säger han:

”Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, du som är undervisad av lagen. Du tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen. 
Du som undervisar andra, du lär inte dig själv.
Du som predikar att man inte skall stjäla, du stjäl.
Du som säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott.”
Osv. Rom 2:17-22.

Efter sin omvändelse blev Paulus fokus vänt från att rikta sökljuset mot andra till att rikta det mot sig själv. I det här självrannsakande ljuset kom Paulus fram till att ”Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare.” Rom 3:4. Paulus uppgav sin egen ”rättfärdighet”, den som kommer av lagen, och blev gripen av den rättfärdigheten som kommer genom tro på Kristus (Fil 3:9). Han hittade vägen i Jesu fotspår där synden i köttet, det dolda begäret, blev fördömt. En sådan vandring i Den Helige Andens vägledning gjorde att lagens rättfärdighet och krav kunde uppfyllas i honom (Rom 8:3‑4).

En total livsförvandling

Den här totala livsförvandlingen gjorde att Paulus kunde vittna för kung Agrippa, efter att han hade berättat sin historia och Agrippa hade sagt att det inte skulle mycket mer till för att Paulus övertalade honom att bli kristen: ”Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag av dessa bojor.” Apg 26:29. En människa som verkligen kan säga något sådant har uppenbarat ett glädjens, frihetens och fredens budskap till mänskligheten.

Här ser vi att fanatismens kärna är hyckleri, en yttre ”fromhet”, som täcker över ett inre, dolt, syndigt och dåligt liv. Medan fanatismen av natur leder in människorna i träldom under andra människors bud och regler, medrädsla för straff, så leder äkta och sann gudsdyrkan människorna till sann frihet, glädje, fred och en harmonisk gemenskap.