Gud väger prövningarna han sänder

När jag var liten blev jag ofta ängstlig om oväntade saker inträffade. Saker som inte följde ”de vanliga rutinerna”. Jag kunde få panik bara av tanken på att jag en dag måste flytta ut och inte längre bo hos mina föräldrar.

När jag började mellanstadiet tyckte jag att förändringarna var många och stora. Innan dess hade jag märkt att jag lätt kunde bli ängstlig, men jag hade aldrig upplevt ordentlig ångest.

Kampen mot ångest

När jag kom hem efter min första skoldag kändes allt helt ok, men den natten sov jag oroligt. Jag vaknade med en klump i magen och en känsla av stress. Jag visste att dagen skulle bli tuff. Jag klarade inte av att äta frukost. En förlamande känsla började få grepp om mig. Det var som om en våg sköljde över mig, och jag visste att det skulle bli svårt att hålla huvudet ovanför ytan. De följande tio dagarna hade jag absolut ingen matlust. Det var svårt att sova om kvällarna, och på morgonarna hade jag ont i magen.

Mina föräldrar bad för, tröstade och stöttade mig. De uppmuntrade mig till att lita på att Gud skulle hjälpa mig. Jag var 11 år gammal, och i min enfaldiga barnatro bad jag Gud om hjälp. Mina föräldrar tog mig också till psykologen, och jag fick mediciner som hjälpte mig att bli lugnare. Steg för steg blev det bättre, men problemet var inte helt löst.

Några år passerade. Jag kände tydligt att jag hade tendenser till att övermannas av en sorts invändig stress, men några fler ångestanfall fick jag inte. När jag skulle börja på gymnasiet verkade det emellertid som att mardrömmen fortsatte där den hade slutat fyra år tidigare. Jag hade blivit äldre och lärt mig att hantera nya situationer, men plötsligt var den förlamande känslan där igen. Jag kunde helt enkelt inte kontrollera mina känslor. Varför hade Gud skapat mig sådan? Jag förstod inte varför jag reagerade som jag gjorde. Varför slapp mina syskon att känna det på samma sätt? För mig var det orättvist. Varför just jag?

Varför hade Gud skapat mig sådan?

Nu förstår jag bättre. Gud hade något att säga mig. Han ville tala till mig genom det jag upplevde. Gud talar till en del på ett sätt och till andra på ett annat sätt. Det Gud ville lära mig var att jag skulle hänge mig till honom, och lägga allt i hans händer!

Under den tiden som jag hade det svårt med att börja på ny skola igen, forsatte mina föräldrar och flera av mina närmaste att be för mig. Jag minns särskilt en morgon då jag var helt förlamad av ångest. Min pappa tog mig med till mina farföräldrar och bad dem om att be för mig. Min farmor var en bönens kvinna, och när jag gick in i klassrummet den morgonen som hon hade bett för mig, kände jag tydligt hur det som låg över mig och som tryckte ner mig, plötsligt försvann.

De som själva har upplevt verklig ångest vet att man inte själv kan ta kontrollen över ett ångestanfall, och jag förstod väl att det var Gud som hörde vår bön genom att ta bort ångesten den morgonen. "Om Gud är med mig, vem kan då vara emot mig?" tänkte jag när jag öppnade klassrumsdörren.

Trots detta fortsatte det att kännas svårt varje morgon den veckan. Jag fortsatte att be till Gud, och jag kände tydligt att det var något som han ville med mig. Kanske det var något som jag behövde ge upp? Min tanke var att han skulle frigöra mig från dessa reaktioner om bara min tro blev starkare.

Bönhörelse – genom tro!

Tidigt en morgon kände jag ett behov för att prata med min pappa. Jag berättade att jag kände det som om jag befann mig i en mörk tunnel. Han sa att Gud helt säkert hade en plan med dessa prövningar, och så tog han en bibelvers. Vi fick Hosea 6:1-3: "Kom, låt oss vända om till Herren. Ty han har rivit oss, han skall också hela oss. Han har slagit oss, han skall också förbinda oss. Han skall om två dagar på nytt göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför hans ansikte. Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens, och han skall komma till oss lik ett regn, lik ett vårregn som vattnar jorden."

Kanske det var svaret på mina böner! Men tänk om denna bibelvers bara var ett sammanträffande? Hela mitt mänskliga tankesätt slog tillbaka med full styrka. Men jag bestämde mig för att tro! Jag bestämde mig för att lita på Gud, och sa till honom att han måste låta mig uppstå som denna vers sa.

Och Gud höll sitt löfte. Tre dagar senare kunde jag vakna utan att känna antydning till varken ångest eller oro. Jag kände mig fridfull och lätt som en fjäder! Jag visste att det inte bara handlade om en tillfällig känsla som skulle passera. Nej, Gud hade förbundit mina sår. Han hade gjort mig levande!

Det blev en stor trosupplevelse för mig. Gud uppenbarar sig för människorna på olika sätt, och för mig uppenbarade han sig på detta sätt. Det var just genom dessa prövningar, och helt tydligt genom bibelversen som han sände mig. Gud svarade på mina böner. Kanske han svarar dig på ett helt annat sätt, men han svarar alltid när vi ber till honom som han vill att vi ska be, med ett rent och helt hjärta, och när vi får tro på att vi kan bli frälsta genom de prövningar som han sänder. Tänk att allt det vi möter på vår väg kan leda oss till himlen, oavsett om det är lätta eller svåra situationer. Allt handlar om att använda just de möjligheterna som jag får!

Jag kan bli en ny skapelse!

Efter den dagen har jag inte känt ångest mer. Jag har blivit en ung kvinna som ser ljust på livet. Efter det att Gud frigjorde mig från ångesten, har han ofta fört mig genom nya förhållanden där jag visste att det enda jag måste göra var att lägga allt i Guds händer. Min själ kommer nog att fortsätta att bli orolig när saker inte går helt som planerat, eller när jag hamnar i nya situationer, men jag lär mig att låta själen lugna ner sig, och att hålla orubbligt fast i det hopp jag har fått. "I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten." Hebr 6:19. Jag har upplevt att Gud är god, och vet att han har en härlig plan med allt som han sänder i min väg. Tänk att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud! (Rom 8:28)

Gud väger prövningarna han sänder. Han vet vad jag behöver för att bli en ny skapelse. Jag måste gå genom elden för att få del av alla Kristi dygder. Alla får inte samma prövningar, men Gud vet precis vad jag behöver för att rensas och luttras. Han vill att jag ska bli en ny skapelse, och det är just det jag längtar efter av hela mitt hjärta!