Gudomlig kärlek – är det en känsla?

«Vi ses!» ropar jag glättigt samtidigt som jag vinkar i dörröppningen. Jag går sakta in, stänger dörren och släpper ut en suck av lättnad. Jag skäms ögonblickligen! En snäll tjej och så tycker jag inte om att umgås med henne – varför vet jag inte.

«Vilken hycklare du är!» buar en liten röst i huvudet. «Kallar du dig kristen? Kristna ska liksom älska sina fiender. Det vet ju alla och du älskar inte ens dina vänner!»

Att försöka älska hjälpte inte

«Jag har försökt!» utropar jag högt i ett förgäves försök att få tyst på dessa obehagliga tankar. Det är sant. Jag har försökt. Under en längre tid har jag behärskat mig och försökt att älska människorna i min omgivning, särskilt dem som jag inte kommer så bra överens med. Jag har inte undvikit dem och när de har gjort eller sagt något som gör mig irriterad eller sur så har jag sett att irritationen kommer inifrån och medvetet förnekat mig själv.
Men det har inte hjälpt. Det stämmer nog att jag inte ogillar dem, men även efter att ha förnekat irritationen så är det bara en slags neutralitet kvar mot dem. Ett tomrum utan några känslor överhuvudtaget. Jag kan inte säga att jag tycker om att umgås med dem och knappast att jag älskar dem.

Hur kan Jesus befalla oss att älska?

Jag sjunker trött ner i en fåtölj och känner mig närmast uppgiven. Varför ska det vara så svårt? Ännu en gång kommer jag att tänka på de kända orden från «Bergspredikan» där Jesus säger att vi ska älska våra fiender.

«Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.» Matteus 5:44

När jag läser versen slår det mig. Jesus ger oss fyra förmaningar här (i norsk övers.), men de tre sista är saker som man faktiskt kan göra i praktiken. Jag menar, det kan vara svårt, men om någon förbannar en så kan man välsigna personen i fråga. Det är möjligt. Kom inte och säg att det är omöjligt! Det samma gäller de två följande. Man kan fysiskt sett göra gott mot folk som hatar en och man kan be för folk hur förskräckliga de än är mot en.

Men hur kan Jesus befalla oss om att älska människorna? Jag menar, kärlek är en känsla, ett sinnestillstånd som är fullständigt reglerat av det limbiska systemet i vår hjärna eller något liknande.  Hur kan man tvinga sig att älska en annan? Antingen tycker man om dem eller så gör man det inte. Så är det för mig iallafall.

Kärlek är en handling

Till slut bestämde jag mig för att tala med Bernt Stadven, en äldre kristen som jag har stor respekt för och litar på. Jag förklarade mitt dilemma och sammanfattade med att säga att det verkligen inte var rättvist av Jesus att befalla oss att göra saker som står utanför vår egen kontroll som t ex hur vi skulle känna inför varandra.

«Nej, nej, du har missförstått det hela!» säger han ivrigt. «Den kärlek som Jesus talar om här är inte en känsla. Det är lika mycket en handling som alla de andra saker som han säger här att vi ska göra.»

Den kärlek som Jesus talar om här är inte en känsla.

«Åh?» säger jag tvivlande. Jag förstår inte helt vad han menar.

«Självklart,» säger han. «Du vet vad som står i 1 Kor. 13, eller hur? Det är i det kapitlet som aposteln Paulus beskriver gudomlig kärlek. Läs det noggrant. Det står ingenting om känslor där.»

Lydigt öppnar jag min Bibel för att se efter och det stämmer faktiskt. Från vers 4 står det: «Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.»

«Du förstår, det är vad det innebär att älska någon,» förklarar Stadven. «Om du är vänlig mot folk, god mot dem, inte avundas dem och inte uppför dig illa, då älskar du dem oavsett vad dina känslor säger. Då är du helt och hållet lydig mot Jesu befallning.»

Det känns som om ett nytt ljus har tänts i mitt huvud! Det här är något som jag kan göra! Hela den här tiden har jag gått och väntat på känslorna att komma som bevis på att jag tycker om folk. Jag har velat känna att jag älskar folk innan jag börjar arbeta på att vara vänlig, långmodig osv. Men det ska vara helt tvärtom! Det är handlingarna jag gör för att jag vill älska folk som är själva beviset på att jag verkligen älskar dem.

Jag tackar Stadven med ett strålande leende och åker hem med ett nytt hopp inombords. Nu vet jag att oavsett mina känslor kan jag älska alla människor som jag känner på samma sätt som Jesus gjorde.

Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.» 1 Kor 13:7-8