Han ger den trötte kraft

”När uppgifterna verkar omöjliga och jag känner att det inte finns några moderskänslor kvar så ber jag Gud om att få ny kraft istället för att fokusera på problemet…” Ett gripande vittnesbörd av en ung kvinna från Ohio i USA om när kraften tar slut, när man ger upp, när man sätter sin lit till Guds ord och när man får hjälp från honom.

Det bästa med att vara mamma är nog de oväntade ögonblicken när barnen säger eller gör något som får mig att le brett. Till exempel när jag hör min femåring lära tvååringen hur man ska be: ”… Var så snäll och hjälp alla gamla människor och alla sjuka så att de blir friska…” och den minsta upprepar bönen på sitt mumlande lära sig prata språk. Eller när jag hör det snabba trippandet av små fötter som springer genom huset, efterföljt av ett långsammare tripp-trapp, tripp-trapp när den minsta några ögonblick senare följer efter. Sådana stunder gör mammarollen till det mest tillfredsställande jobbet man kan ha.

Trots min djupa kärlek till mina barn upplevde jag att det blev mer än jag kunde klara när de bad om lite mer kvällsmat eller en godnattsaga till när de egentligen skulle lägga sig

Men som i vilket jobb som helst har jag också upplevt ansträngande dagar, som har gjort mig utsliten både mentalt och fysiskt. Trots min djupa kärlek till mina barn upplevde jag att det blev mer än jag kunde klara när de bad om lite mer kvällsmat eller en godnattsaga till när de egentligen skulle lägga sig. I stunder som dessa kände jag att min fysiska förmåga att ta hand om barnen höll på att ta slut. Jag började be om kraft. I Andra Korinthierbrevet 9:8 lovar Gud att jag ”alltid och under alla förhållanden” ska ha nog av allting. Det står faktiskt i den samma versen att han ”har makt att låta all nåd överflöda till [mig]”, och att jag ska ha ”överflöd till varje gott verk”! Varför var inte det en realitet i mitt liv?

Så besvarades min bön på ett oväntat sätt. Min man var på en affärsresa och mot slutet kände jag att mina krafter började ta slut. Svaret jag fick kom från Jesaja 40:29-31:

”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.”

Jag fokuserade på min egen oförmåga att fullföra uppgiften, istället för att lita på Guds förmåga att hjälpa mig

Jag behövde bokstavligt talat det som stod i den här versen: ”skyndar iväg utan att mattas” och ”färdas framåt utan att bli trötta”! Men vad var villkoret för det i det avsnittet? Det var att jag ”hoppas på HERREN”. Och vad betydde det? För mig betydde det att jag var tvungen att lita helt och hållet på Gud. Jag fokuserade på min egen oförmåga att fullföra uppgiften, istället för att lita på Guds förmåga att hjälpa mig.  Istället för att använda tiden i mina tankar på att önska att saker och ting kunde vara annorlunda var jag tvungen att lita på att Gud skulle ge mig den kraften som jag behövde.

Den första gången krävde det ödmjukhet att göra det, och varje gång så måste jag ”Ödmjuka [mig] under Guds mäktiga hand” (Första Petrusbrevet 5:6). Gud kräver att jag har försonat mig 100 % med hans plan för mitt liv. Om jag berättar för Gud vad jag kan eller inte kan bära, så kan han inte ge mig ny styrka, och om jag ber om att förhållandet ska ändra sig, så kan han inte ge ”den trötte kraft”.

Nuförtiden när jag känner att mina begränsningar vill kväva mig så har jag fått ett nytt perspektiv. När uppgifterna verkar omöjliga och jag känner att det inte finns några moderskänslor kvar så ber jag Gud om att få ny kraft istället för att fokusera på problemet, så att jag kan visa mina barn gudomlig kärlek. Jag tänker inte på hur förhållandet kunde varit annorlunda, att det skulle vara lättare att lägga barnen eller att jag skulle ha en som kunde hjälpa mig, men jag försonar mig med situationen och ber Gud om hjälp.

Resultatet av detta är att jag får ”ny energi”! Mina barn slipper att uppleva en irriterad, klagande, missförnöjd och utmattad mor, men ser en förebild som är tålmodig och snäll, även i motgång. Det här har blivit en befrielse för mig och mina barn, och jag hoppas att många andra kan uppleva samma sak!