Hur jag kan bli en bättre mamma för mina tonåringar

Jag hade en svår tonåring som var helt ohanterlig. Och detta trots alla våra ansträngningar att skydda barnen från dålig påverkan. Jag hade gjort allt jag kunde tänka mig behövde göras. Jag hade bett mycket, lärt barnen Guds ord och försökte vara ett gott exempel för dem.

Jag frågade ofta mig själv: ”Vad gör jag för fel?”  Jag anklagade mig själv och trodde att jag var ansvarig för det hela.

En överraskande vers

Men så läste jag en vers som öppnade mina ögon. Det var det som står i 1 Tim 2:15: “Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse.”

Det här vände bort blicken från min tonåring och riktade förstoringsglaset mot mig själv.

Jag började genast att mäta mig emot det ordet: Fortsatte jag att ha tro för min tonåring och mig själv, även om situationen inte såg så bra ut? Var jag kärleksfull, även om de inte förtjänade eller ville ha det? Styrdes mina handlingar av helgelse och självkontroll? Jag upptäckte frestande tankar som inte passade ihop med Guds ord. Till exempel tvivlande tankar om situationen. Jag slet också med rädsla och såg framför mig det allra värsta som kunde hända. Så började jag att verkligen kämpa mot dessa tankar med Hebr 4:12 som vapen: ”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.”

Det var så lätt att hamna på ett sidospår under tonåringens ”angrepp”. Jag undrade varför de inte kunde se eller förstå, efter allt jag hade gjort för dem? Den tanken var tvungen att rensas från mitt sinne. Jag bad mycket och läste mycket i Guds ord för att uppmuntra mig själv, och jag fick se så mycket som behövde arbetas med i mig. Jag tänkte: ”Hur kan jag klandra min tonåring när jag själv har så mycket att arbeta med?” I det ögonblicket såg jag vilken stor barmhärtighet Gud visade mig, även när jag inte kunde se mina egna brister, men var så beslutsam att förändra min tonåring. Jag förstod inte att jag prövade kontrollera situationen, istället för att lägga allt i Guds händer.

Barmhärtiga ögon

Jag började mer och mer att se på min tonåring med barmhärtiga ögon. Gud hade älskat mig medan jag fortfarande var en syndare. Jag började med ett annorlunda tillvägagångssätt; jag accepterade att det var bara Gud som kunde uträtta det som behövdes i min tonåring, så mitt böneliv ökade avsevärt. Nu hade all min nöd kastats på Honom. Jag förstod att Gud inte kunde åstadkomma det han ville i mina prövningar, om jag fortsatte att hålla fast vid min egen styrka. Det är så högmodiga tankar som tror att jag skulle kunna klara göra något gott på egen hand!

Så jag överlämnade min tonåring helt och hållet i Guds händer. Och ja, Gud gjorde ett fantastiskt jobb, även om det tog några år. Jag växte i blind tro. Från den stunden spelade det ingen roll längre vad som hände eller hur situationen såg ut, jag visste att mina barn var i Guds händer. Han skulle inte tillåta att det hände något som jag inte kunde bära (1 Kor 10:13; 2 Petr 1:3).

Mitt hjärta fylldes med en sådan fred jag aldrig hade känt förut! Jag såg inte på stormen, men bara in i Jesu ögon. Precis som Petrus, när han gick på vattnet. Gud kunde frälsa både min tonåring och mig själv.