Vad innebär det att vara ett levande offer?

“Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.” Rom 12:1.

Paulus förmanade romarna att frambära sina kroppar som ett levande offer. Med andra ord betydde det mycket för honom att de skulle göra detta. Det var väldigt viktigt. Vad innebär det då egentligen att frambära våra kroppar som levande offer? Det var tydligt att han menade bildligt talat, inte bokstavligt. Denna förmaning var heller inte bara för romarna. Den är viktig även i vår tid!

För att svara på frågan har vi slagit ihop två artiklar, en av Sigurd Bratlie och den andra av Johan Oscar Smith.

Ett levande offer

Vår gudstjänst är att frambära vår kropp som ett välbehagligt offer för Gud. Det jag har offrat tillhör inte längre mig själv. “När Kristus träder in i världen säger han därför: […] en kropp har du berett åt mig. […] Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja.” Hebr 10:5-7. Han hade kunnat använda den kroppen till att söka sitt eget. Till att söka ära, makt, bekvämlighet, osv, men han levde inte för att behaga sig själv (Joh 6:38; Rom 15:3) Han frambar sin kropp som ett välbehagligt offer för Gud. Allt han gjorde med sin kropp var Guds vilja för vår frälsning.

Han hade offrat sin kropp. Den stod alltid till tjänst för att utföra Guds vilja. Allt han gjorde med denna kropp, var till fördel för oss och vår frälsning. Nu har vi kallats till att följa honom. Nu är tiden inne för vår kropp att frambäras som offer. Vi ska se till att den alltid är redo, helig och välbehaglig, till att utföra hans vilja. Vi ska inte använda den till att söka vårt eget, utan istället söka vår nästas bästa (Rom 15:1-2). Tungan ska inte användas till att tala för vår egen sak, försvara oss själva, utan till att tala Guds sak, tala uppbyggande, till välsignelse för dem som lyssnar (Ef 4:29). Jag ska inte längre använda mina ben till att gå dit jag tycker om att vara, utan istället till att gå dit där jag kan vara till nytta. Mina armar ska inte användas till att gripa tag i det jag tycker om, utan till att ge andra det som är bra för dem. Det är alltså andra som ska få glädje av min kropp, inte jag själv.

Om jag delade ut allt vad jag ägde men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. Kärleken söker inte sitt. (1 Kor 13:3-5). Om jag ger bort allt jag äger med förväntan om att få något tillbaka i form av ära och gott rykte, är det inte en gärning utförd med en offrad kropp. Jag söker mitt och är ingenting. Kärleken söker inte sitt.

(Sigurd Bratlie)

Låt inte min vilja ske, utan din.

Att omvända sig är det samma som att vända sig bort från sin egen vilja till Guds vilja. Jesus bad: “Men ske inte min vilja utan din.” Luk 22:42. Du tänker säkert att det Gud kräver av dig är helt omänskligt. Sådant som du inte har en chans att utföra. Det gör han emellertid inte. Han har gett sina bud för att vi ska hålla dem noga och som dagen är ska kraften vara. Han ger alltid nåd i rätt tid, och nåd är kraft till att göra hans vilja.

När Jesus träder in i världen, säger han: “Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen är det skrivet om mig.” Hebr 10:7. Jesus hade Guds Andes kraft över sig för att göra denna vilja, för han offrade sig själv i kraft av en evig Ande. Han hade en egen vilja att offra för att nå fram till sin Faders vilja. Offret låg i honom själv, och han var lydig. Därför kunde han lära oss att be denna bön: “Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen.” Matt 6:10.

Guds vilja ska alltså utföras av oss människor här på jorden. Till det har vi fått kraft i samma stund som den helige Ande kom över oss. Samma Ande som var över Jesus under sin tid här på jorden. En förståndig människa här på jorden kräver inte mer av sina barn är det de klarar av att göra. Hur mycket mer anpassar då inte vår himmelska Far sin gudomliga vilja efter vårt liv under de omständigheter vi lever i. Att tro något annat är bara brist på tro. Som människa föreställer man sig att kraven Gud ställer till oss är helt orimliga, men sådana tankar är syndiga och har inget med verkligheten att göra. Guds vilja är vår helgelse, och den kan göras och måste göras om vi ska helgas. Det står nämligen skrivet: “[…] Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning […]” (1 Kor 1:30). Han verkar i oss till att vilja och uträtta. Och han åtar sig inte att verka mer i oss än det vi klarar av att utföra.

“Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer begärde du inte och gladde dig inte” Hebr 10:8. Alla dessa offer låg utanför kroppen, och nådde aldrig fram till offret i kroppen, det som vår Herre Jesus Kristus kom för att utföra. Vi är också kallade till att få del av denna offertjänst. På samma sätt som Abraham och Gud var överens om att offra Isak, så måste även vi vara överens med Gud om att offra vår Isak. För då sker Guds vilja på jorden så som den sker i himlen.

(Johan Oscar Smith)

Dessa artiklar publicerades ursprungligen i BCCs norska tidsskrift “Skjulte Skatter” under titlarna “Gudstjeneste” (Sigurd Bratlie) i november 1932 och “Guds vilje – min vilje” (Johan Oscar Smith) i januari 1943. De har redigerats lite med tanke på längd och modernisering av språket.
© Stiftelsen Skjulte Skatters Forlag | ActiveChristianity