Jag kämpar för min evighet

Varför är det så viktigt att inte låta en liten tanke få leva, när jag vet är den inte är rätt?

I Höga visan 2:15 står det: “Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som fördärvar vingårdarna, våra vingårdar som nu står i blom.”

Jag har ett löfte om en evighet som är värt att kämpa för och de små tankarna är som “små rävar” som kan förstöra allt.

Tanken dök plötsligt upp i huvudet på mig. Det var inte en ädel och ren tanke (Fil 4:8) Det var inte en tanke som jag själv skulle ha valt att tänka, men jag var så trött. Jag kände att jag egentligen inte orkade förneka denna tanke. Jag blev verkligen frestad till att bara låta den vara och tvingades kämpa en mycket medveten kamp för att säga nej och förneka denna synd att leva!

Jag bad till Gud om styrka för att stå emot frestelsen och tänkte på en bibelvers där det står vad jag ska göra med sådana tankar. Även om jag var frestad till att låta denna tanke leva så gav jag inte efter. Jag segrade i kampen och träffade ett slag mot Satan.

Varför måste jag kämpa mot synden?

Så kom tanken till mig. “Varför ska jag egentligen inte ge efter när jag frestas till en sådan tanke? Är det egentligen synd?” Jag vet att det att synda är att medvetet göra det jag på förhand vet är mot Guds ord och vilja. Det står i Bibeln att vi ska fånga varje tanke (2 Kor 10:5), så jag vet att det att synda faktiskt börjar i mitt tankeliv. Det är inte bara den yttre handlingen som är synd. Jag kanske fortfarande undrar i bakhuvudet om det nu är så farligt. Det kommer ju aldrig att påverka någon annan. Ingen kommer ju någonsin att få veta det.

Men så tänker jag på min himmelska brudgum som är den egentliga orsaken till varför jag måste döda all synd som kommer upp i mitt tankeliv. Han levde här på jorden och blev frestad precis som jag, men utan att synda!” (Hebr 4:15-16) Och just för att han gjorde det, efterlämnade han fotspår som jag kan följa. ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun” (1 Peter 2:21-22) Det är själva orsaken till att jag måste döda alla dessa tankar. Inget kan få lov att leva. Efter allt som han har gjort för mig är detta det jag måste göra för att behaga och förtjäna en sådan brudgum.

Jeg lever för evigheten

Även om jag befinner mig här på jorden, så lever jag för evigheten. Hur jag kommer att tillbringa min evighet hänger helt och hållet på hur jag har levt här på jorden. I Matt 7:21 säger Jesus: “Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” I ett evigt liv finns det inte plats för någon synd.

Det blir alltid dåliga konsekvenser av att ge efter för synd, oavsett om jag kan se dem i frestelsens stund eller inte. ”Ty syndens lön är döden…” (Rom 6:23) Det är inte det att Gud vil se mig lida eller inte vill att jag ska trivas. Att övervinna synden är verkligen det allra bästa för mig på alla sätt och vis. Jag upplever redan resultaten av det här på jorden och därefter i all evighet. Versen fortsätter: ”…men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.”

Det är detta jag verkligen vill kämpa för. Min eviga kallelse med Jesus Kristus, min eviga brudgum. Jag vill vara en brud utan fläck eller skrynkla. En som är värd honom. Det är ett otroligt kall. Det finns inget här på jorden som är värt att förlora kallelsen för. Oavsett hur jag känner mig ska jag ge upp mina egna tankar och vilja och bara vara lydig mot det som Gud talar i mitt hjärta.