Jag tror att Gud kallade mig vid namn

"Alla hatar mig, ingen tycker om mig, nu ska jag äta mask."

Denna lilla visa sjöng vi för full hals som barn. Vi tyckte den var så rolig.

Som tonåring insåg jag att det faktiskt var lätt att tänka på detta sätt. Inte för att jag skulle äta maskar, men att det var lätt att tänka att ingen tyckte om mig och att allt gick emot mig när saker och ting inte gick som jag ville eller hade planerat, eller om jag inte blev inbjuden till en händelse.

Ett lurande mindervärdeskomplex

Som vuxen insåg jag att det var lätt att tänka att Gud var emot mig när saker tycktes gå "fel" i mitt liv. Detta tvivel på Guds kärlek har plågat mig största delen av mitt liv. Jag har använt olika bibelverser som hjälp till att övervinna det i specifika situationer, men mindervärdeskomplexet låg alltid och lurade i bakgrunden. Det lömska är att Satan kommer som en ljusets ängel. (2 Kor 11:14) Han får tankar som att jag inte är omtyckt eller tillräckligt bra, eller att jag inte förtjänar att bli inbjuden, att verka "ödmjuka".

För några år sedan upplevde jag många stora förluster efter varandra, både av nära och kära och det att jag tappade rörelseförmågan i min högra arm, något som även orsakade konstant fysiskt lidande. Med hjälp av självkontroll och envishet kunde jag sätta upp en positiv fasad för andra, men invändigt var jag förkrossad. Efter en tid insåg jag att jag hade slutat tro på Guds kärlek till mig eller att han brydde sig om mig överhuvudtaget. Hur kunde en som älskade mig tillåta sådana saker att hända? Existerade Gud ens en gång? Vad hade jag gjort för fel för att förtjäna denna behandling? Det kändes som om jag långsamt drogs ner i en strömvirvel av mörker och förtvivlan, utan att veta hur jag kunde komma loss. Jag höll till och med på att förlora viljan att leva. Det var för svårt, för smärtsamt och jag kände mig så ensam.

Verser skrivna speciellt för mig

Mitt i allt detta tog en vän sig tid till att fråga hur jag egentligen mådde. Han uppmuntrade mig och bad för mig, och gav mig bibelverserna i Jes 43:1-5. Han fick mig att lova att läsa dessa varje dag, och att sätta mitt namn in där. Jag lovade honom. Och detta var det jag läste:

"Men nu, så säger Herren, han som har skapat dig, (Charis), han som har danat dig, (Charis): Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min (Charis). Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig. Ty jag är Herren, din Gud, Israels Helige, din Frälsare. Jag ger Egypten till lösepenning för dig, Nubien och Seba i ditt ställe. Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv. Frukta inte, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig.

Jag läste dessa verser varje dag. I början funderade jag på vem de egentligen var skrivna för, eftersom det absolut inte var skrivna till mig. Trots det fortsatte jag att läsa dem. Långsamt, tack vare Guds nåd, började tron att spira och jag insåg att de var skrivna just för mig. Gud älskade mig. Han hade faktiskt utvalt mig! Ja, det var tider som jag var tvungen att vandra genom vatten och eld, men han var där med mig för att ge mig styrka.

Frihet!

Då insåg jag. Det här var min möjlighet att få tag i själva roten och slå ett dödande slag mot denna jätte av vantro och mindervärdeskomplex som hade plågat mig hela livet. Hela denna situation var Guds nåd, för att jag skulle kunna bli fri från denna börda av slaveri och olycka som följer med ett liv i tvivel. På samma sätt som Job hade jag känt att allt var emot mig, men nu blev jag påmind om versen i Jakobs brev 5:11: "Vi prisar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut handlade med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet."

Detta blev en uppenbarelse för mig. Ser jag slutet som Gud har tänkt för mig? Kan jag se att dessa händelser som förde mig till änden av mig själv och min egen styrka, faktiskt var svaret på mina böner om att befrias från tvivel för att kunna tjäna Gud av hela hjärtat? De situationer som jag skulle ha gjort vad som helst för att slippa, blev det som räddade mitt liv. Detta var slutet som Gud hade tänkt. Gud hade sänt mig allt detta för att han älskade mig och ville att jag skulle bli lycklig och fri.

Gud gjorde inte så att det inträffade på magiskt sätt. Han ville att jag skulle se sanningen och övervinna allt som hade bundit mig sedan barndomen. Jag var tvungen att kämpa mot tvivel och vantro, och kämpa för att tro på Rom 8:28. "Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut."Guds ord blev mitt vapen och var det enda som kunde bekämpa denna jätte av tvivel. Mitt eget förnuft och mina tankar var obrukliga.

Jag kände invändig vila nu när jag äntligen var övertygad om att Gud älskade mig, att jag var dyrbar för honom och att han hade kontrollen och såg till att varenda liten detalj i mitt liv var för mitt eget bästa. Framtiden skrämde mig inte för att jag visste att Gud hade kontrollen och att han alltid var vid min sida oavsett vad jag skulle få möta i livet. Jag vet att jag inte har dödat allt av mindervärdeskomplex ännu, men det har förlorat sin makt och kontroll över mig, så nu är det bara en tidsfråga. Jag är så tacksam för Guds ord och dess kraft över mörkret, och tacksam för all omsorg och alla böner av Guds män och kvinnor.