Jesus, din Frälsare

När Jesus var i himlen jublade han och lekte på den stora jorden.

"När han beredde himlen var jag där, när han välvde en sfär över djupen, när han fäste skyarna i höjden och djupets källor bröt fram med kraft, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befall, när han lade jordens grund, då var jag verksam vid hans sida. Jag var hans glädje dag efter dag, alltid jublande inför honom. Jag jublade över hans värld, jag gladdes över människorna." (Ords 8:27–31).

Jesu kärlek till oss

Mitt i sin upphöjda härlighet i himlen såg Jesus fördärvelsen som ökade alltmer efter syndafallet och en stor nöd föddes i hans hjärta. Tänk om jag kunde hjälpa människorna! Mitt i sin glädje, trivsel, lycka och härlighet kände han en sådan kärlek för människorna att han ville bli deras frälsare, försonare, heliggörare, överstepräst och medlare till Gud. Detta längtade han efter.

Är inte det kärlek att själv ha det bra och trots det välja att bli född in i världen med en människonatur som vi? Genom att förneka alla sina egna dåliga tendenser öppnade han en väg tillbaka till Gud och hans rike för att dela all sin härlighet med oss.

Är inte det kärlek? Att gå hela den vägen utan att ge efter för synden en enda gång. Varenda dag riskerade han att ge efter och förlora allt det som han hade lämnat i himlen. Det är den kärleken Jesus har för dig och mig!

Är det inte självklart att vi hänger oss till att återgälda hans kärlek efter att ha mött en sådan kärlek? Tyvärr är detta konstigt nog inte en självklarhet. Därför säger Jesus vidare: "Så lyssna nu, mina barn. Saliga är de som håller sig till mina vägar." Man skulle tro att alla ville följa dessa vägar, men tyvärr är vi så fördärvade att vi inte tänker så. Därför behöver vi dessa förmaningar. Därför behöver vi vakta våra hjärtans dörrar och vara intresserade av att leva nära honom och höra hans röst.

Han såg mitt elände

Nu går vi julen i möte. En tid för att tänka efter på varför Jesus kom. Tänk på den kärlek som låg bakom! Han är min frälsare! Han har mig kär.

Han såg mitt elände, inte bara människornas elände, utan även mitt. Han såg hur lätt jag blir frestad och hur lite som behövs för att jag ska falla ut ur kärleken.

När ett barn blir fött glädjer man sig över det nya livet. Men t.o.m. det lilla barnet har en fallen människonatur, köttet vi fick efter syndafallet, som det inte bor något gott i. Därför utvecklas man lätt i egoism, ondska och med ett begär efter ära och storhet. Allt ont som har skett i världen har skett genom människokroppar som var skapta efter Faderns avbild, men som Satan fick kontroll över genom lust, begär och denna tidens ande.

Bevaras i kärlek

"Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet." (Efesierbrevet 3:16–19).

Att bli bevarad i en sådan kärlek och bli rotad och grundad i den är egentligen ett villkor för att bevaras helt till livets slut utan att tröttna, utan att falla ut ur kärleken.

Man kan alltså gå genom livet utan att hamna i en trötthetsperiod där man struntar i andra människor och förhållanden. Då kommer det något kallt och likgiltigt över en och kärleken till de andra och kärleken till Gud kallnar. Meningen är att den alltid ska finnas där och öka i styrka!

När Paulus talar om att vara "rotad och grundad i kärlek" handlar det först och främst om en brännande genkärlek till Kristus.

David säger: "Hjärtligt kär har jag dig, Herre!" När sa du det senast till Jesus? Även om det är mycket att tänka på är vi kallade till att ha gemenskap med honom, Gud Son, säger Paulus. Detta kärleksförhållande ger kraft till att hålla ut i livets strid och man jublar inför Herrens åsyn. Glädjen försvinner inte om man bevaras i kärleken.