Lär av det förflutna!

När jag ser hur mina ”normala” negativa reaktioner hittills aldrig har förändrat någonting till det bättre, får jag lust att göra det annorlunda.

På den förra historielektionen förklarade professorn en central poäng för oss, som han ville att vi skulle komma ihåg: Vi måste lära av det förflutna för att inte göra om samma misstag i framtiden. Jag satt och tänkte på hur det här kunde bli till nytta i samhället. Tänk bara, om vi kunde lära oss att undgå ekonomiska kriser, eller kanske till och med de förstörande konsekvenserna av krig!

Så gick det upp för mig att jag kunde använda det här i mitt eget liv. Hur många gånger har jag inte kommit försent till lektionerna, och fortsatt att gå hemifrån samma tid nästa dag? Jag undrar om inte idén om att ”lära av det förflutna” kan relateras till andra fel, som till exempel när jag reagerar på ett dåligt sätt när jag inte får det som jag vill.

Om jag får veta att någon pratar illa bakom ryggen på mig, kommer det helt naturligt onda och arga tankar. Det är ju helt normalt, eller hur?

Varför blir jag då upprörd?

Men att bli irriterad och arg gör mig helt enkelt inte lycklig, och det löser aldrig problemet. I stället får det mig att känna mig mer frustrerad, otillfreds och dum. Det är på grund av att dessa saker är synd, och därför är de inte välbehagliga för Gud. Så, varför blir jag då upprörd?

När jag tänker efter, så ser jag att orsaken till mina reaktioner är tankar om att min glädje är beroende av vad som händer runt mig, och hur jag blir behandlad. Satan vet hur han ska använda sig av sådana tankar, och hans enda intention är att röva bort min glädje och fred (Johannesevangeliet 10:10). Han vill dåra mig att tro att problemet finns utanför mig själv. Gud, å sin sida, vill att ja ska bli fri från synden som bor i min egen mänskliga natur. Det är faktiskt sättet jag reagerar på i de olika situationerna som avgör min lycka!

I Romarbrevet 8:28 står det: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” Om jag älskar Gud, och vill behaga honom, så kan jag se på varje frestelse som en möjlighet att bli frigjord från Satans makt över mig.

De irritabla och arga tankarna som kommer upp är lusten att synda som kommer från min människonatur. Om jag är medveten över att Satan prövar att använda dessa tankar för att lura mig att synda, så kan jag stå emot honom genom att välja att inte ge efter för dem, men tro på Guds ord i stället. I Jakobsbrevet står det: ”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly bort från er.” När jag väljer att stå emot Satan, genom att förneka den synden jag frestas till, samverkar allt till det bästa för mig. När jag blir fri från synden i min människonatur blir jag verkligen lycklig!

Men hur kan jag undvika att ge efter igen

När jag ser hur mina ”normala” negativa reaktioner hittills aldrig har förändrat någonting till det bättre, får jag lust att göra det annorlunda. Men hur kan jag vara säker på att jag inte kommer att ge efter igen i samma situation nästa gång?

Jag måste erkänna att de här sakerna faktiskt är synd, ångra dem och hata dem. Jag måste ta ett fast beslut i mitt hjärta att jag inte vill låta Satan ha någon makt över mig. När jag så märker att jag frestas att göra dessa saker som jag hatar, så ropar jag till Gud om hjälp! I Hebreerbrevet 4:16 står det: ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” När jag går till nådens tron hos Gud och ber om hjälp när jag blir frestad, kommer han helt säkert att ge mig den nåd jag behöver för att stå emot det onda, i nödens stund; det vill säga, innan jag faller. Han önskar att hjälpa mig!

Jag blir inte bara fri ifrån syndens makt, men min människonatur byts ut med något nytt. Där det tidigare var ilska kan Gud skapa tålamod, där det var klagan kan Gud skapa tacksamhet. Min människonatur byts faktiskt ut med gudomlig natur – evigt liv! (2 Petrus 1:3-9).

Historieprofessorns ord var kloka, och om jag använder dem i mitt eget liv kan jag se att jag kan använda det förflutna till att lära mig något som kommer att bli till evig nytta i framtiden!