Oroad för inget, oroad för allt

Jonatan har haft ett ganska bra liv utan så mycket att oroa sig för, men samtidigt har han kämpat med oroliga tankar nästan så länge han kan minnas.

Passar jag in med de andra? Är jag normal? Tycker folk att jag är normal när de ser på mig?

Jag plågades länge av oro och dessa tankar höll mig fången. Alla slags tankar.

Jag vet att alla oroar sig, men jag har haft otroligt mycket av det i mitt liv. Redan som liten började jag grubbla på framtiden. Vad som skulle hända, om jag skulle bli ful när jag blev stor? Ständiga tankar om vad andra tyckte och tänkte bakom min rygg. Om jag var konstig eller onormal eller vad som helst.

Om jag oroade mig för en sak så försökte jag trösta mig själv med att jag skulle ta itu med det när det verkligen händer och det gjorde att jag kunde jag slappna av, men när det var gjort så dök något annat upp. Det hela började bara om på nytt och slutade liksom aldrig. Det gick bara runt i en stor cirkel.

Möjligt att bli fri

Dessa tankar var långt ifrån logiska och kanske till och med lite dumma, men det var så jag tänkte och så var det nästan varje dag och jag plågades länge av detta.

Ända sedan jag var ung har jag vetat att Guds ord säger att vi inte ska bekymra oss, men det var svårt att förstå hur.

Länge gjorde jag inget åt saken heller. Jag hade hört att vi är kallade till att kämpa mot vår synd, men jag klarade inte att kämpa mot något i mitt liv på den tiden. Jag gick bara runt varje dag och oroade mig för allt. Jag visste att det var en stor börda, men jag gjorde inte något åt det.

Men jag minns att det var en tjej i vår församling som plötsligt en dag berättade att hon hade börjat kämpa mot oroliga tankar. Jag vaknade liksom upp och tänkte att det verkligen var möjligt. Att detta var äkta. Sedan dess har jag kämpat. Efter den dagen visste jag att det var möjligt att bli fri.

Allt samverkar till det bästa

Det hjälper att tänka på versen i Romarbrevet 8:28: ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.” Så oavsett vad som än händer vet jag att det är Guds vilja och att han ser till att allt samverkar till det bästa för mig.

Man måste få en enkel tro. Om man börjar tvivla på denna vers i en svår situation och tänker ”Det här är hemskt. Det här suger. Det här kan på inga sätt vara bra för mig”, så måste man kasta dessa tankar från sig och bara ha en enfaldig tro på att det verkligen är det allra bästa. Jag väljer att tro att allt samverkar till mitt bästa även om jag inte ser det just då.

Och ofta betyder det ju just att jag i sådana situationer förstår att jag har synd i mitt kött. Kanske jag råkar ha en extra tuff dag, men detta hjälper mig att inse att jag faktisk är otålig eller att jag dömer andra eller vad det nu skulle handla om. Kanske jag var stolt. När jag väl ser denna synd så kan jag få seger och få mer frälsning. Det är så Gud gör att allt samverkar till mitt bästa.

Att döda oron

När dessa oroliga tankar kommer så förnekar jag dem genom att säga nej till dem och minnas att Gud gör att allt samverkar till det bästa för mig. Genom att inte låta dessa tankar leva så dödar jag dem
När jag dödar mina tankar så dör faktiskt en liten del av mitt syndiga kött i mig. Jag vet ju att ju mer jag kämpar mot dessa tankar, desto mindre plågas jag av dem. Mitt hopp är att jag i framtiden får full seger så att jag inte frestas till att oroa och bekymra mig.
Jag märker redan en stor skillnad i mitt liv. Förut gick jag omkring som en slav under oro och bekymmer och det var svårt för mig att vara lycklig. Nu har jag glädje i mitt hjärta. En otrolig, ren glädje.
Det handlar inte om den flyktiga lyckan som jag tidigare kunde känna som baserades på känslor om jag t ex inte hade så mycket att bekymra mig för en dag, utan en innehållsrik glädje för att jag har kämpat för det och fortsätter att kämpa för det. Det ger mig en ren och djup glädje. Det är den äkta glädjen som jag tidigare saknade. Men nu har jag den, mer och mer.