Rätt dom och ond dom – frälsning och förstörelse

“Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!” Joh 7:24.

“Ni dömer på människors vis. Jag dömer ingen.” Joh 8:15. “Till en dom har jag kommit i världen […]”  Joh 9:39. “Och detta är domen: ljuset kom till världen […]” Joh 3:19. “[…] så dömer inte jag honom. […] det ord som jag har talat skall döma honom […]” Joh 12:47-48.

Ond dom – fördömelse

Det finns två olika handlingar som kallas för “att döma”.

Den ena, den vanliga, är att anklaga andra för något som man själv anser de borde har gjort annorlund. Då uttrycker man gärna sin förvåning över att någon kan görs något så felaktigt som de har gjort, samtidigt som man får plats för ett ontindirek självberöm.

Denna dom står gärna i förbindelse med förtal; det är en dom efter köttet som smakar fördömelse och leds av ogillande, hat, avund och obarmhärtighet.

Rätt dom – gudomlig dom

Den andra, den gudomliga, är att vittna om sanningen til nytta för dem som hör det. Då är det själva sanningen som är domaren, medan det i det första fallet är det onda, fördärvade “jaget”.

Det första är en ond dom. Det andra är en god (rätt) dom: Guds dom.

Det första förstör. Det andra har, nu i nådens tid, frälsning som mål.

De som älskar Gud (ljuset, rättfärdighet, renhet), älskar domen. Guds domar hjälper dem (Ps 119:43; Ps 119:52; Ps 119:120; Ps 119:156; Ps 119:175).

De som finner välbehag i orättfärdighet och som älskar lögn, hatar domen, eftersom den vittnar om att deras sinnelag och gärningar är onda.

De som inte älskar dom har ett ogudligt sinnelag.