Tio saker jag lärde mig av cancer

Jag var 46 år och pappa till åtta barn när jag fick diagnosen matstrupscancer, en av de värsta cancersorterna i USA enligt överlevnadsstatistik. På ett ögonblick vändes mitt liv upp och ner.

Saker och ting hade gått väldigt bra under månaderna före beskedet. Jag hade precis avklarat en mastergrad några månader tidigare och som resultat av detta hade jag fått en bättre ställning på det sjukhus där jag jobbade samt högre lön. Min fru och jag hade precis fått vårt åttonde barn, en väldigt söt liten pojke. Jag var aktiv inom församlingen så mycket jag kunde. Allt som allt levde jag ett hektiskt liv, men samtidigt väldigt givande och jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

I mars 2007 börjde jag märka olika symtom som t ex problem med att svälja och hicka. Allt detta verkade väldigt underligt, men jag kunde nästan inte bromsa ner farten på mitt liv på den tiden (alltid 100 km/timmen) för att fundera mer över det. Men symtomen förvärrades. Trots att jag inte åt något under en hel vecka kände jag mig proppmätt som om jag precis hade ätit en hel julmiddag. Jag bokade tid hos min läkare och fick snart diagnosen matstrupscancer av tredje grad.

Det skulle visa sig att denna konstiga, fruktansvärda sjukdom hade mycket att lära mig

Kontroll? Det är en illusion

Den första läxan handlade om kontroll. På ett ögonblick blev det väldigt klart att det är en fullständig illusion att vi har kontroll över våra liv. Det har vi inte. Inom en minut hade mitt liv blivit vänt upp och ner på ett fullkomligt chokerande sätt. Ingen i min familj hade haft cancer. Cancer var något som andra fick, inte jag. Det var som om mitt liv hela tiden hade gått åt vänster och nu helt plötsligt hade Gud, med en liten handrörelse, gjort en totalvändning så att det skulle börja gå åt höger. Det handlade om en vändning på 180 grader och det var Guds vilja.

Hur länge varar en «rök»?

Och så var det ju döden själv också. Det var den andra läxan. Vi är egentligen väldigt sköra, även när vi är som starkast, och i Jakob 4:14 står det att vårt liv är som en rök. Ja, under de första veckorna kändes det som om jag svävade mellan himmel och jord. Jag befann mig fortfarande i de levandes land, utan att vara en del av dessa människor längre. Döden följde hack i häl. Jag lärde mig att livet är kort, väldigt kort och varje dag måste användas för Herren.

«Inte mycket»: är det verkligen allt jag har uppnått?

Den tredje läxan var tämligen uppväckande. När man känner sig stående på gränsen till evigheten, kommer livet detaljerat tillbaka till en. Det blev ganska tydligt att det enda som betyder något för Gud är det liv som jag har uppnått i Kristus. Det hade ingen betydelse vad de andra tänkte om mig eller var jag hade gjort eller hur mycket pengar jag hade tjänat. Inte ens det goda som jag hade gjort hade någon betydelse. Han ville ha endast en sak: Kristi liv i mig. Att jag skulle bli som Jesus. Få hans dygder. Då blev jag tvungen att fråga mig själv: Vad hade jag uppnått? Svaret var: inte mycket. Detta var en väldigt god dom som väckte mig och höll mig vaken.

Endast genom bön

En vecka senare var jag tvungen att gå igenom en akut operation för att ta bort cancern. Det visade sig att jag hade en tumör med storlek av en citron i den övre delen av magen. Medan jag låg i sjukshussängen fick jag veta att mina chanser att överleva fem år till låg på 10 – 15%. Och detta bara om jag gick med på att gå igenom de hårdaste cellgift- och strålningsbehandlingarna som de hade. Jag insåg plötsligt att om jag skulle överleva skulle det endast vara tack vare bön. Det var min fjärde läxa: bönens makt. Undervärdera aldrig bönens makt. Den kan göra underverk.

Livet handlar inte om mig

Jag insåg även att jag var tvungen att gå igenom dessa behandlingar oavsett hur svåra eller hårda de var. Medan jag låg där förstod jag att med fru och åtta barn, så handlade det inte bra om mig själv. Ja, jag som i stort sett aldrig hade varit sjuk i hela mitt liv, måste acceptera behandlignar som skulle föra mig ner till dödens portar och tillbaka mer för andras skull än för min egen. Livet handlar inte om mig. Det var min femte läxa.

Jag är högt älskad

Den sjätte läxan handlade om hur högt jag var älskad av både familj och medlemmar i församlingen. Ofta tycker vi om varandra, utan att vara duktiga på att uttrycka det i ord. Trots det visade många människor att de tyckte om mig både i ord och handling. Jag fick många  goda kort, e-mail och livgivande ord. Många hjälpte även min familj med praktiska saker. Det otroliga var att allteftersom min behandling framskred och jag blev svagare och svagare, kunde kristna människor, som var grundfasta i Guds ord, säga precis de ord från Gud som jag behövde höra och som höll mig uppe. Hur de visste vad jag behövde vet jag inte. Ofta var det bara en kommentar i ett kort samtal och just rätt uppmuntran. De var troligtvis inte medvetna om vilken verkan de hade, men den var enorm.

Gud kan få dig att sänka farten om han vill.

Så var jag tvungen att lära mig att hänge mitt liv till Guds vilja. Detta var läxa nummer sju. Tanken kom till mig att Gud ville att jag skulle hamna i den sjuksängen vid en ålder på 46 år, så jag var helt enkel tvungen att förbli där så länge han ville. Varje dag drog de ut en slang (jag hade åtta slangar som hängde ut efter operationen), en efter en tills jag faktiskt var fri. Angående min situation så hade jag kunnat sparka och blåsa rök genom öronen om jag ville, men Gud ville iallafall få sin vilja igenom med mig. Att överge mig helt till Guds plan med mitt liv var ett mycket bättre alternativ. Så även om det inte var precis trevligt att ligga i sjuksängen, så kunde jag vara lycklig där. Och när Gud ville att jag skulle komma vidare, skulle jag komma bort därifrån. Inte innan.

En «underavdelning» för denna läxa nummer sju lyder följande: Om Gud vill sänka din fart, kan han sänka din fart. Jag har alltid varit en typ A-personlighet med framåtanda, målmedvetet och energiskt. Ibland till och med lite för mycket. När Gud vill att du ska ta dig tid till att reflektera, kan han göra dig sjuk. Och på så sätt fick jag alltså tid över till att tänka, väldigt mycket tid.

«Det bästa» – inte alltid så uppenbart

Så var det läxa nummer åtta: Allt samverkar till det bästa, som Paulus skriver i Romarbrevet 8:28. Innan cancern hade jag troligtvis sagt att det bästa för mig hade varit att tjäna mer pengar, spendera mer tid med min familj eller att få mera sömn (något som man får lite av med många små barn) Att få cancer låg inte så högt uppe på min lista över saker som jag tänkte var «det bästa» för mig. Men Gud i sin oändliga visdom visste att det bästa för mig var att få denna hemska sjukdom. Det gjorde mig vaken när det gällde livets egentligen mening och det band min familj och gemenskapen tätare samman. Så det var till det bästa.

Prövningar? En fråga om perspektiv

Läxa nummer nio handlade om de många prövningarna som vi utsätts för. Ja, kanske vi får en sådan enorm prövning som en punktering på däcket på väg till jobbet eller att det regnar under helgens campingtur. Kanske ett glas välter under kvällsmaten. Dessa verkar vara enorma prövningar i stundens hetta och visst är de prövningar, men i verkligheten är de ingenting om man tittar på livet i det stora hela. Att befinna sig i en sjuksäng och kämpa för sitt liv, det är en prövning. Att spy efter att ha blivit förgiftad (precis fått cellgift sprutat in i kroppen), det är en prövning. Läxa nummer nio kan sammanfattas i ett ord: perspektiv.

Jag lever

Läxa nummer tio är väldigt enkel: Det är gott att leva, oavsett om bilen är trasig, taket läcker eller faktiskt saknas helt och hållet efter att ha blåst bort under en orkan. Jag är bara tacksam över att få leva. Det är allt jag behöver för att ha en fantastisk dag.

Gud har mycket att lära oss genom livets förhållanden och det står skrivet att nöd öppnar våra öron (Job 36:15). Mina öron öppnades på grund av denna krissituation. De var vidöppna och även om upplevelsen var svår är jag evigt tacksam för alla läxorna som jag har lärt mig.