Tro och missmod – två raka motsatser

Efter att ha läst denna bibelvers några gånger har jag kommit fram till att den tro som det talas om här måste vara djupare än bara tron på Guds existens. Om inte, så hade det varit lite förvirrande, för vem "kommer till Gud" och "behagar Gud" utan att ens tro att han existerar. Nej, det måste vara en tro på något mer som beskrivs här.

Det är tron på "att han belönar dem som söker honom" som verkligen kan hjälpa mig i mitt liv. Jag måste tro att om jag lever efter Guds vilja och kämpar mot synden och mina egna lustar, så kan han förvandla mitt inre. Att Gud kan vända saker som alltid har varit omöjliga för mig, som att ha tålamod, vara tacksam, älska alla människor eller inte bli besviken och irriterad, så att jag får ett helt nytt inre. Vi läser om det och det är kanske inte så svårt att tro det när man ser det i andra människor. Det är när jag rannsakar mig själv som jag lätt tappar modet.

"Men nu gäller det dig, och du blir otålig, det drabbar dig, och du blir förskräckt." (Job 4:5).

Tro och missmod kan helt enkelt inte kombineras

Missmod är något som jag har fått känna av. Känslan kommer ofta när det går upp ett ljus för mig, när jag plötsligt ser synden som finns inom mig. Då tänker jag att jag har alldeles för lång väg kvar att vandra. Jag orkar inte ens föreställa mig hur lång tid det kan dröja innan jag äntligen blir av med alla mina hemska benägenheter. Jag tänker att jag aldrig kommer att klara det. Sådana känslor kommer inte från Gud utan från djävulen.

Tro och missmod, missmod och tro. Två raka motsatser. Vad har jag för orsak att bli missmodig om jag helt och hållet tror på Guds förvandling och tror på att det kan ske i mig? Och tror jag verkligen om jag är missmodig? Nej, jag kan inte påstå att jag tror när jag samtidigt tvivlar! Vissa saker kan helt enkelt inte kombineras! Men hur blir jag av med detta missmod?

Beväpna sig med tro

Svaret är att jag måste beväpna mig med tro och använda det som vapen mot missmodet, som är ett resultat av otro. "Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar.” (Efesierbrevet 6:16). Det var nog precis detta som Abraham gjorde när Gud lovade honom en son. "Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft – han var då omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla." Abraham tappade inte modet, trots att Guds löfte verkade helt osannolikt.

Här måste man bara välja att tro och ta trons sköld, för om man följer eget förnuft dränker nog missmodet en ganska fort. “Trons sköld” är inte bara tron på Gud, utan även på Guds kraft som kan göra under i alla människor. Ja, ALLA, även jag, oavsett personlighet, förflutet och natur kan bli helt annorlunda med Guds hjälp. Gud är mäktig till att göra under. Tron på detta är mitt vapen!