Tröttna inte på att göra gott

En enda tanke fyllde mitt huvud: "Det här är så orättvist! Det enda jag ville vara att andra skulle ha det bra och nu blir jag behandlad på detta sätt!" Det var en situation där jag kände att mina ansträngningar inte uppskattades på rätt sätt, och negativa tankar drog mig ner i modfälldhet. "Varför försöker jag ens en gång? Ingen märker oavsett att jag försöker så gott jag kan!" Plötsligt blir jag påmind om en bibelvers i Gal 6:9: "Låt oss inte tröttna på att göra gott, för när tiden är inne får vi skörda om vi inte ger upp."

Denna enkla vers innehåller några kraftfulla förmaningar som fick mig att undersöka mina motiv. Först förmanas jag till att "inte tröttna på att göra gott." Allt i mig ville ge upp, eftersom det verkade som om mina ansträngningar att välsigna andra och be för dem inte var till någon nytta alls. Så varför fortsätta? Den andra delen av versen fyller en emellertid med enormt hopp: "när tiden är inne får vi skörda om vi inte ger upp." Jag insåg att jag behövde tålamod!

Små skott

Jag kom att tänka på den gången jag försökte odla köksväxter. Jag vattnade flitigt de små krukorna i flera dagar, utan att det tycktes hända något överhuvudtaget. Och så, efter en vecka, kunde jag se små skott. Skotten växte sig större till små plantor, och plantorna växte och växte så att de började dofta helt underbart. För att något ska växa, måste mycket hända i det dolda. Det kan kännas som om det vi gör inte är till någon nytta, men vi måste ha tålamod för att de små skotten ska tränga igenom.

Den tredje delen av versen ger oss ett villkor för att denna process ska fortsätta: "om vi inte ger upp." Det kan gå väldigt fel, om jag ger upp och slutar att be för någon, slutar att välsigna dem eller slutar att vattna jorden och senare de små skotten. Frönas växt till att bli en planta är en mycket ömtålig process, och så små saker som brist på vatten och solsken kan få dem att dö. Jag måste vara flitig, rensa bort uppgivna tankar och fortsätta med det goda arbetet som Gud vill att jag ska göra.

Vad motiverar mig?

För att inte tröttna eller ge upp måste jag se till att jag har de rätta motiven. Varför tjänar jag och välsignar andra? Är det för att jag förväntar mig att de ska återgälda mig med uppskattning, kärlek och tacksamhet? Eller är det för att jag känner att Gud ber mig om det, oavsett hur det än tas emot?

Det står i Joh 5:44: "Hur ska ni kunna tro, när ni tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?"

Om jag motiveras av människors uppskattning, kommer jag aldrig att bli lycklig. De runt mig har trots allt också en mänsklig natur precis som jag, och det innebär att vi inte alltid uttrycker tacksamhet eller märker de små detaljerna av hur mycket någon ansträngde sig för att vi skulle ha det bra. Hur mycket arbete det krävdes "bakom kulisserna". Det betyder inte att folk är ovänliga eller otacksamma, utan bara att de kanske bara ser en del av hela bilden. Om min lycka beror på dem, kan jag räkna med att alltid vara olycklig.

Jag kan emellertid ha, eller be om att få, en annan motivation: att det enda som betyder något är att jag är välbehaglig inför Gud. Om jag har det på det sättet spelar det ingen roll om jag blir kritiserad eller inte uppmärksammas. Jag kan vara tacksam för att jag fick tjäna Gud och det är tillräckligt. Det kanske inte kommer så naturligt att vara nöjd med att få ära av Gud. Alla tycker om att bli uppskattade och erkända av människor vi ser och hör. Men det kan jag kämpa för och be om att bli. Gud uppskattar min vilja att tjäna endast honom utan behov för andras uppskattning mer än något annat, så han kommer att ge mig all kraft jag behöver för att kunna göra just det.

Gud ger växten

Det var också nedslående att inte kunna se några "resultat" för mina ansträngningar överhuvudtaget. Skotten förblev dolda, djupt nere i jorden och det verkade som om det tog en evighet för dem att tränga upp genom jorden. Så blev jag påmind om en annan vers i 1 Kor 3:7: "Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten."

Jag måste lita på att Gud ser den stora helheten. Och ännu viktigare, jag måste erkänna och se till att jag är villig till att främja hans verk, inte mitt eget. Han vet vad människor behöver, bättre än vad jag vet. Han kan se rakt genom jorden och se de små skotten som är dolda för mina ögon. Så jag kan be med ett uppriktigt hjärta och tjäna min omgivning efter bästa förmåga och förståelse, men jag måste sätta helheten i hans händer och låta honom ge växten. Jag måste arbeta hårt inställd på att ge Gud all ära, annars kan han inte använda mitt arbete och det blir utan frukt.

Hela situationen väckte verkligen en djupare längtan inom mig, att stå inför Guds ansikte och tjäna honom utan krav eller frågor. Jag har sett många exempel runt mig på människor som har valt att göra just det, och blivit lyckliga och nöjda människor. Den lyckan och tillfredsställelsen hade inte funnits hos dem om de förlitade sig på människors uppskattning för sina handlingar. Det är förebilder som jag vill följa, för jag vill också bli så lycklig oberoende av min situation, människorna runt mig eller av mina känslor. Bara alltid lycklig, utan en "dålig dag". Det är fullt möjligt så länge jag prioriterar rätt!