«Vart är försvaret?!»

Jag fokuserar på pucken långt där borta genom hjälmens visir. Hjärtat dunkar lite fortare än vanligt, men kroppen är helt lugn.

Det är endast en sak som gäller och det är att se till att målet bakom mig är helt ointagligt för det andra laget. Min andedräkt ångar och mina händer i handskarna griper plötsligt hårdare tag i hockeyklubban. Spelarna där framme har ändrat riktning och är på väg mot mig i full fart.

Jag tittar desperat efter försvarsspelarna i mitt lag, men de befinner sig långt borta. Helt ensam måste jag försvara målet mot några väldigt målmedvetna motståndare. Jag öppnar munnen instinktivt och skriker ”Vart är försvaret?!” Plötsligt är min kropp kokande varm och hjärtat dunkar som besatt. Innan jag vet ordet av är pucken placerad i nätet bakom mig.

I denna dynamiska sport går det inte många sekunder innan spelet åter föregår på andra sidan av isen. Jag andas ut och samlar tankarna:

Vad hände egentligen? Jag blev irriterad, nästan arg, på mina vänner. Det var ju de andras fel att de inte var på plats. Men var det rätt av mig att skrika på det där sättet? Jag tänker lite på vad som hände inom mig precis i det ögonblicket. Det är ju mänskligt att ”rivas med” i spel och tävling. Att tänka och säga saker som man egentligen inte menar. Men behöver det alltid vara så? Måste jag alltid reagera så som jag gör.

Orden "gudomlig natur" dyker upp i mitt huvud. Vad är det som står skrivet om det? Det står ju att Gud har kallat oss och ”…gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen. (2. Pet. 1,3-4). Det blir plötsligt mer levande för mig än någonsin förut. Jag behöver med andra ord inte fortsätta att reagera på mänskligt sätt!

Jag inser att det är något som jag inte klarar av ensam. Några gånger blir jag ju frestad först, som en slags varning om vad som kommer, medan andra gånger kommer den mänskliga reaktionen utan att tänka, precis som nu. Enligt Guds eget ord kan jag befrias från det onda i mitt kött, som jag frestas att göra, och få mer del av det goda. Men först måste Gud kunna visa mig vad som bor inom mig, så att jag blir medveten om de omedvetna benägenheterna i mitt kött – min mänskliga natur. Då kan jag, och måste jag, jobba med saken.

Jag ville egentligen inte reagera som jag gjorde och nu vet jag att det inte behöver hända igen, eftersom jag nu är medveten och redo att möta frestelsen med fullt försvar. Jag kan faktiskt be till Gud om att ge mig kraft och nåd till att segra över det här. Genom trofasthet under lång tid kan jag bli helt färdig med detta och kan reagera allt mer som Gud vill att jag ska reagera. Detta är att få del av hans gudomliga natur. Det är ju helt fantastiskt!
– Det var precis det som hände nyss, tänker jag. Gud gav mig insikt; han visade mig detta för att han har förtroende för mig och vill att jag ska bli lycklig och fri från synden som binder mig
.

Jag blir jätteglad, och den här gången sprider sig värmen från hjärtat. Vilket hopp! Jag ler i hjälmen väl medveten om att jag har lärt mig mer på den här hockeyträningen än jag har gjort på någon annan förut.