Är jag redo att höra sanningen om mig själv?

Jag lärde mig en viktig läxa om att se mina egna fel istället för att peka finger på alla andra runt mig.

Jag vet inte vad jag ska göra med Alex. Hon blandar sig alltid i andras saker”, säger jag till min vän Sarah. “Man skulle tro att hon borde inse att hon inte borde hålla på med sådant. Det borde ju vara helt tydligt”

Sarah ser genomträngande på mig. “Gör inte du precis samma sak bara genom att säga så där?” frågar hon mig.

Gör jag samma sak?

Hennes svar får mig att stanna upp. Min första reaktion var att försvara mig själv. Jag blandar mig inte in i hennes saker! Eller? Jag bara oroar mig för att Alex inte inser vad hon gör för fel. Eller hur? Jag känner osäkerheten smyga sig på.

“Döm inte, så blir ni inte dömda.” Matt 7:1. Det är så enkelt att se att Alex inte borde blanda sig in i andras saker, men efter det Sarah sa så inser jag plötsligt att mina metoder kanske är annorlunda, men motiven är de samma. Jag inser att det är jättelätt för mig också att reagera och handla efter min mänskliga natur. Så hur logiskt är det att Alex ska se det när jag själv inte ser det i mig själv?

Plötsligt inser jag att mina metoder kanske är annorlunda, men motiven är de samma.

Så behöver jag verkligen göra något åt saken och rätta henne och låta henne veta att hon gör fel? Eller borde jag snarare undersöka mig själv och mina intentioner? Jag borde undersöka om det faktiskt beror på irritation för att det drabbar mig själv och jag tycker att jag är bättre än henne eller kanske är det för att jag tycker att hennes beteende är irriterande. Om det beror på något som inte kommer från kärlek så är det fel orsak.

“Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.” Matt 7:4-5.

Döma mig själv

Om jag verkligen älskade någon och oroade mig för att deras handlingar skadar dem eller någon annan så kan jag säga något för att jag bryr mig om dem. Sådana ord och förmaningar har ofta god effekt. Varför tror jag att något jag säger av stolthet, irritation eller annan självisk orsak skulle ha någon form av god effekt på den andre? Jag måste hitta min synd i alla situationer och så måste jag kasta den i den förtärande elden (Hebr 12:29) Det som renas i elden är något äkta och gudomligt. “Jag skall luttra dem som man luttrar silver” Sak 13:9.

Det handlar alltså om att rikta blicken mot mig själv istället för att se på andra. Att låta Guds ljus skina på mitt liv och se vad han pekar på. Att älska sanningen om mig själv och hålla med om att det är så jag är. ”Käre Gud, hjälp mig att bli fri från det. Att jag kan kämpa mot stoltheten och bli ödmjuk istället. Att jag kan bli god och snäll istället för att vara bitter och att jag kan bli kärleksfull och långmodig istället för att döma.”

Då kan jag alltså sluta oroa mig för Alex och vad hon gör och istället fokusera på Jesus. Jämföra mitt liv med hans så att jag kan se det som fortfarande måste ändras på i mitt eget liv. Jag ska vara ödmjuk och erkänna det jag ser så att Gud kan arbeta med mig och forma mig efter hans Sons bild. (Rom 8:29) Jag är ett pågående arbete som jag kommer att fortsätta med hela mitt liv.