Att vara ärlig med sig själv

När jag läser 2 Tim 3;1-5 kan jag lätt känna mig lite självnöjd.

"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

"Vilka hemska människor" tänker jag för mig själv. "Tack Gud att jag inte är en av dem."

Men några av mina tankar känns bekanta. Det slår mig att jag liknar farisén i Lukas 18.

"Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor […]" Luk 18:11.

Vad sa Jesus om farisén?

"[…] var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Luk 18:14.

I mina höga tankar om mig själv, där jag gratulerade mig själv för att jag inte är som en av dessa människor, blev jag skyldig till just en del av det som räknas upp där. Jag är högmodig, stolt och skrytsam. Jag måste erkänna att det är sant.

Ge akt på dig själv

Vad händer om jag helt ändrar mitt sätt att läsa detta avsnitt på? Varför inte ta det som en varning om vad jag kan bli om jag inte är på vakt och ser på mig själv, istället för att läsa det som att det gällde andra människor, en grupp av uppenbara syndare och hycklare? På en annan plats uppmanar Paulus Timoteus att göra just det:

"Ge akt på dig själv och på din undervisning, och håll troget ut med den. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig." 1 Tim 4:16.

Det är själva nyckeln. Vaka och vara på vakt, så att jag inte låter dessa hemska saker bli den jag är på grund av att jag är självnöjd och självsäker i min bedömning av mig själv.

Jag har redan sett hur lätt det är att vara högmodig och stolt, utan att inse vad som händer. Hur är det med det andra som står där?

Är det inte ganska lätt att älska sig själv? Att vilja skydda sitt ego och sina egna intressen, kosta vad det kosta vill? Är jag inte girig av naturen? Är jag alltid god mot de andra? Har jag alltid respekt för mina föräldrar? Är jag tacksam? Älskar jag verkligen Gud?

Eller lutar jag mig bara tillbaka, nöjd med kunskapen om att jag är kristen med ett sken av gudsfruktan, medan jag förnekar dess kraft?

Evangeliets hopp

Kraften av äkta gudsfruktan är att allt detta kan övervinnas. Ja, det är enkelt att älska mig själv, men den egoismen kan jag också övervinna. Det är evangeliets hopp. Det är löftet för vad som kan ske i mitt liv. Gudsfruktans kraft är den kraft jag får genom den helige Ande för att övervinna alla frestelser till synd, som kommer från mitt kött. (Apg 1:8)

Jag måste alltså vara vaken och på vakt för detta i mitt eget liv. Jag måste älska och erkänna sanningen om mig själv, för det är sanningen som ska befria mig från alla dessa mänskliga avskyvärdheter. När jag ser sanningen om hur jag är av naturen, kan jag segra över det och bli fri från det. Jag kan inte göra det om jag inte erkänner att det stämmer att jag är stolt, obarmhärtig och allt detta andra.

"[…] och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria." Joh 8:32.

Verserna i Timoteus är en varning om hur det kan gå för en som förnekar gudsfruktans kraft. Tack vare Guds nåd behöver jag inte vara en sådan person.