«Det är inte mitt fel»

Vems fel är det egentligen? För många är det lika naturligt att skylla på andra som det är att andas och oavsett vad som händer är det allra viktigaste att ta vara på sitt eget goda rykte.

Jag sitter vid mitt skrivbord och tänker på något som står i 1 Korintierbrevet 11, 31: «Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda..»

Det är en naturlig reaktion för människor att dömma eller alltid skylla på andra. När Gud frågade Adam vad han hade gjort, reagerade Adam med att skylla på Eva. Han skyllde även indirekt på Gud. («Kvinnan som du har satt vid min sida…» 1 Mosebok 3,12).

Mitt goda rykte

När jag tänker tillbaka kan jag rodna av skam över alla gånger som jag har gjort likadant. Jag har använt så mycket tid och kraft på att försvara mig själv och lägga skulden på andra. Det känns som om undanflykterna smiter ut av sig själva: «Det var inte mitt fel! Det var inte jag som hade ansvaret för det … För att vara ärlig så var jag egentligen emot det helt från början….»

Varför är jag sån? Samtidig märker jag att jag aldrig blir frestad till att ge ifrån mig ansvaret när saker går bra. Varför kan jag inte ta på mig ansvaret när saker inte går som planerat? Det finns bara ett svar på det. Som människa föddes jag med ett så stolt kött att jag inte tål att göra fel inför andra människor. Varje gång något skadar mitt rykte väcks begäret i mitt kött och frestar mig till att ljuga, luras och skylla på andra.

Dömma mig själv och medge egna fel

Finns det en lösning? Att gå till rätta med mig själv? Det låter kanske ganska negativt, men om jag är en som aldrig kan erkänna mina misstag eller att jag kunde ha gjort något bättre, så blir det väldigt svårt för andra att vara i närheten av mig. Jag vill inte vara sån! Om jag vill förändra mig måste jag göra något åt saken, för det kommer inte hända av sig själv.

Om jag går till rätta med mig själv och erkänner mina fel och brister. Vad händer då? Om jag nekar mina tendenser att anklaga andra kommer jag att få se mer av synden som bor i mitt kött. All den oro som jag känner i de olika situationerna har alltid sitt ursprung i mina egna begär och beror aldrig på andras handlingar. Det finns tillräckligt mycket i min egen natur att ta itu med utan att jag ska skylla på andra!

Detta gör mig inte bara mildare och vänligare mot andra i min omgivning. Gud ser det också. Jag vet att han ska «ska ge var och en efter hans gäringar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet.» Romarbrevet 2, 6-7.