Emotionell sårbarhet

För flera år sedan frågade jag några vänner om jag kunde delta på ett bönemöte som de höll.

De sa "nej".

Det var inte helt svaret jag hade förväntat mig.

Jag hade ju inte frågat om jag kunde resa på semester med dem, vara med på en privat bubbelpoolkväll, eller våldgästa en födelsedagsfest. För mig handlade min fråga mest om artighet. Jag förväntade mig absolut inte att bli utestängd.

Inte för att vara dramatisk, men mina känslor dök rakt ner i botten. Denna personliga avvisning fick fram en omedelbar fysisk reaktion i form av att magen knöt sig, halsen stramades åt och båda ögonen sved som om jag skulle gråta.

Jag är inte en känslomässigt robust person.

"Självmedlidande för ens egna svårigheter"

Jag hade alltså två problem här. För det första var det känslan av att bli avvisad och därför värdelös, och för det andra var det känslan av skuld för att jag hade tagit åt mig avvisningen. Det dröjde inte länge innan kraften av avvisningen övervann känslan av skuld.

Hela episoden fick mig att grubbla på det jag trodde mina vänner tänkte om mig. Hur mycket de uppskattade mig och vad min exakta position i gruppen kunde vara. Jag tänkte mycket på det. Det tog faktiskt över största delen av mitt tankeliv, eftersom vänner är så viktiga för oss och vi lätt ser vad de gör. Särskilt nuförtiden med social media och allt. Jag la märke till att de inte bjöd med mig nästa gång de skulle träffas, något de vanligtvis gjorde. Jag hade blivit "dumpad".

Detta resulterade i självmedlidande.

Den engelska definitionen av självmedlidande är: "Självsvåldigt dväljande över egna svårigheter."

Låt oss se närmare på detta.

1. Självsvåldig = en som är för uppmärksam på egna behov
2. Dväljande = introspektivt navelstirrande
3. Ens egna = självupptagen
4. Svårigheter = det vi känner är problem för oss

Vi kan hamna i detta tillstånd i många av vardagens situationer. Jag ska inte gå igenom dem här, men när vi är olyckliga om någonting i livet är vi bara alltför medvetna om vad problemet är. Resultatet av att tillåta sig själv att hänge sig i dessa introspektiva tankar är att vi blir självupptagna.

"Det måste upphöra"

En dag, efter att ha levt under ett moln alldeles för länge, insåg jag plötsligt att jag brydde mig mer om vad andra människor tänkte om mig än vad Gud tänkte, och att jag under dessa omständigheter inte kunde kalla mig själv för en lärjunge. Det var inte Jesus jag följde, utan snarare andras påhitt.

När Anden upplyser oss om oss själva och vi ser något som vi har gjort, tänkt eller känt, som inte är efter Guds vilja, måste vi upphöra med det. Om jag har rätt att tänka, göra eller känna på det sättet eller inte har absolut inget med saken att göra.

Ja, det är möjligt att vi snubblar runt i förvirring en stund, men när den förvirringen lättar och vi ser klart, har vi ingen orsak till att självupptaget hålla fast i sårade känslor och skylla på andra människor för vårt sätt att vara.

Det finns böcker och terapeuter som kan visa oss hur vi kan förändra negativa tankemönster, och det kan vara en användbar förmåga att ha, särskilt när det gäller hantering av specifika trauma från det förflutna, men detta hjälper bara vår mentala hälsa. När jag däremot märker att min mänskliga natur är involverad, som kräver uppmärksamhet och är besviken, då är det Guds ord jag behöver för att komma till roten av problemet. När vi har uttryckt vårt hopp och förväntan, inträffar något underbart. Gud sänder oss sin Ande som fyller oss med mod och hopp, och kraft till att motstå behovet av att återgå till navelstirrandet och undra vad andra tänker om oss.

Dra en linje i sanden

Det är inte mitt fel att jag föddes med denna emotionella bräcklighet, men det är mitt ansvar att inte tillåta den att härska över mitt liv. Mitt förhållande till Gud blir starkare när jag fortsätter att vända mig till honom och be: "Hjälp mig med detta!" För mig var detta ett kallblodigt beslut. En dag när jag var hemma sa jag högt för mig själv: "Jag avvisar alla dessa självupptagna tankar. Jag vägrar att tycka synd om mig själv och oroa mig för vad andra tänker om mig. Från och med nu ska jag leva välbehagligt för Gud, och endast för honom."

Jag drog en linje i sanden. Det kan vara så enkelt, snabbt och frigörande.

Varje gång jag reagerade på avvisande, minns jag att jag drog linjen på nytt i sanden och sände upp en snabb bön: "Hjälp mig nu!" Jag märker att jag blir mer och mer fri från min natur som så snabbt reagerar på negativ interaktion.

"Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria." Joh 8:36.

Och personerna som nekade mig tillträde till deras bönemöte? Vi har en riktig god kontakt med varandra och jag kan tala öppet med dem utan något agg från det förflutna överhuvudtaget. Den kampen kämpade jag och vann. Det är evangeliets kraft. Det kan verkligen frigöra oss.