Hur jag kan bidra till fred i världen

Jag läste nyligen en bibelvers i min engelska bibel som jag tror jag aldrig har lagt märke till förut. Den beskriver några människor som "tumultets söner". (4 Mos 24:17) Denna vers gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en "drama queen", men plötsligt fick dessa ord mig till att ställa mig själv några frågor. Är jag egentligen en som förorsakar tumult på grund av min inställning och mina handlingar? Jag insåg att jag verkligen är sådan! Aldrig tidigare har jag sett på mig själv som en sådan.

Jesus sa: Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn." Jag har alltid tänkt att en som skapar frid är en som inte diskuterar, och som kanske kan hjälpa andra till att försonas. Som en sorts snäll person. Det var egentligen inte något som jag hade ägnat så många tankar på, men det slog mig som aldrig förr att frid innehåller mycket mer än det.

Skapar jag frid, om jag klagar? Eller om jag är avundsjuk? Bekymrad och stressad? Om jag insisterar på att andra ska se saker ur min synvinkel? Om jag pratar negativt om andra? Om jag gör saker som är bäst för mig själv på andras bekostnad? Om jag ser ner på någon? Om jag blandar mig i andras saker? Om jag insisterar (även om det är omedvetet!) att folk ger mig uppmärksamhet? Om jag försvarar mitt eget ego? Alla dessa saker beror på synden i mitt kött! Om jag vill frälsas, måste jag erkänna min egen egoism, min egen synd. När jag erkänner det kan Gud utföra ett verk i mig.

Allt strävande och alla protester från min själ beror på att jag inte är förenad med Guds vilja för mitt liv. Om jag älskar och gör Guds vilja bevarar han mig i fullkomlig frid. För att göra detta måste jag ödmjuka mig själv och helt ge upp mitt eget ego och tankar. Att komma till frid, till vila, till frälsning, är min högsta prioritet och det är värt att ge upp det som jag måste avstå från för att uppnå det.

Paulus uppfordrar oss i Rom 12:18: "Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er."

Jag insåg att det att skapa frid ingår i alla aspekter av mina reaktioner och handlingar i mitt förhållande till Gud och människor, varenda dag. Jag uppnår inte frid genom att använda mitt eget intellekt, min mänskliga förståelse och intelligens för att hantera mina situationer. För att uppnå frid måste jag söka vishet som kommer ovanifrån, som först och främst är ren, vidare fredlig. (Jak 3:17) Genom att övervinna mina egna mänskliga reaktioner, mitt eget ego, genom att ödmjuka mig själv och söka att göra Guds vilja, får jag denna rena frid. Mina handlingar blir renad från all synd. Inte genom att oroa mig för min egen välfärd, genom att stressa eller vara bekymrad, avundsjuk och missnöjd.

När jag ser mig själv, mitt ego, min vilja, mitt förnuft, mina åsikter och "kunskap", som korsfäst med Kristus, får jag tillgång till Gud och den helige Andes kraft. Då dödar jag de syndiga reaktionerna, och det blir en livgivande ande av frid och ro som följer mig i allt jag gör. Den anden kan också välsigna och hjälpa andra. När de kommer i kontakt med mig, kan de uppleva Kristi liv, istället för "Kathryns stressade liv". Kristus ska leva i mig! Det är själva poängen, att jag avtar och att han växer i mitt liv. (2 Kor 4:10, Joh 3:30)

I Apostlagärningar står det om en man vars namn betyder "tröstens son". (Apg 4:36) Mitt mål för livet är att jag förvandlas, från att vara en av tumultets söner till att bli en tröstens son och ett barn av Gud. Det hörn av världen där jag bor kan iallafall vara fredlig så länge det hänger på mig.

"Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl." Ps 1:3.

Om vi alla skulle ta det på detta sätt, skulle världsfreden inte vara ett problem.