Om bara …

Jag minns att jag hörde min mamma säga en dag: "Om jag bara hade haft fler köksskåp, så hade det inte varit så stökigt". Det här var ett tema som fortsatte genom hela livet, eftersom hon inte tyckte om husarbete; och för att vara helt ärlig, så är det ju mycket lättare för oss att skylla på husets inredning än att bli duktiga i husarbete.

Äpplet faller inte långt från trädet …

Jag blev en "om bara"- person. Ända sedan tonåren fram till ganska nyligen har det alltid låtit: "Om bara mitt sovrum inte hade varit så kallt, hade jag kunnat göra mina läxor; om jag bara hade haft transport, hade jag kunnat söka helgjobb; om bara kompostkvarnen hade fungerat hade jag kunnat städa trädgården; om jag bara hade haft mer tid, hade jag kunnat fullföra mina projekt; och (till min man) om du bara hade kommit i tid, hade inte maten blivit kall …"

Jag har gradvis insett att jag bortförklarade mina omständigheter: Jag kunde höra mig säga "om bara" alldeles för många gånger. Jag bestämde mig för att skärpa mig och bara börja se vad jag faktiskt kunde göra genom att organisera min tid bättre och städa trädgården utan kompostkvarnen. Mitt beslut orsakade en våg av ny energi och inspiration. Ju mer jag bara satte igång med och ansträngde mig, utan att tänka på hur mycket enklare det hade varit om jag hade haft trägolv, högteknologisk trädgårdsutrustning eller bättre lagerlösningar, blev jobben utförda och jag fick en känsla av tillfredsställelse.

Om vi är en "om bara"-person på det praktiska planet i livet, har vi även en tendens att vara en "om bara"-person när det gäller de känslomässiga och andliga planen. Det slutar förmodligen med att vi skyller på andra människor eller livets omständigheter för hur vi känner oss. Detta har absolut varit fallet för mig, och tankemönstren kan se ut så här: Om min kollega inte hade kritiserat mig, hade jag inte blivid nedslagen. Ommina vänner hade bjudit mig, hade jag inte tyckt synd om mig själv, Om jag hade haft mer pengar, hade jag kunnat vara givmild. Om Gud hade gett mig en trevligare personlighet, hade jag varit snällare. Om jag hade haft ett bättre jobb, hade jag varit mindre stressad.

Om jag hade varit gift/singel.

Om jag inte hade haft barn.

Om jag hade varit tjockare/smalare/längre/kortare.

Om jag hade bott i ett varmt land med mycket sol …

Och så kan det fortsätta.

Ett resultat av att leva i ett tillstånd av konstant missnöje med våra omstndigheter är att vi blir andligt passiva och ständigt väntar på att Gud ska ändra saker. Och trots det väntar Gud på att vi ska sätta igång. Han kan styra vår riktning om vi rör på oss, men inte om vi sitter stilla. Vi kan vara förvånansvärt omedvetna om att det är vi själva som måste förändras.

Om du, som jag, har en tendens av en passiv personlighet som undrar hur mycket livet hade kunnat se annorlunda ut om omständigheterna inte hade "samlat sig" mot oss, så överväg detta: Kämpa nästa gång du blir frestad till önsketänkande om vad du hade kunnat uppnå om du hade haft samma tur och bankkonto som andra.

För det första: Gud hjälper oss hellre med att stå emot avundsjuka tankar än att överösa oss med pengar, eftersom det är mer värdefullt för en lärjunge att vara nöjd än rik.

För det andra: servera gästerna kex och kaffe om du inte har råd med fina ostar och gott vin. Vänner som söker gemenskap kräver inte god mat och dömer oss inte på grund av servisen.

För det tredje: Gud har översikt över absolut allt. Han både tillåter saker hända med oss och förbjuder saker att hända. Han har långa linjer, med avsikt att forma oss efter sin Sons bild, och alla våra livsförhållanden bidrar till denna process.

Det är inte antal "talenter" som Gud ger oss som definerar oss, utan snarare vad vi gör med dem som räknas.

"En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent, […] Matt 25:15.

"Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, […] Gå in i din herres glädje!" Matt 25:21.