“Jag vill ju va’ som du …”

Du har kanske inte sett filmen ”Djungelboken”. Jag tror att den har getts ut på nytt nu, men när jag var barn såg jag Disneys originala animerade version från 1967, och det var en sång jag älskade i den filmen. Apkungen sjöng för Mowgli:

”Oh, oopi-doo, jag vill ju va’ som du-u-u.

Jag vill se ut som du,

gå som du, du-u-u. 

Det vill jag nu-u-u,

ett djur som ja-a-ag.

Det lär sig bra, bli en människa-a-a.”

Och på sätt och vis var det mitt liv i ett nötskal…

Kan jag vara som du?

När jag blev vuxen och blev ung fru och mamma, arbetade den här tanken i mitt undermedvetna. Jag kände mig sämre än alla andra runt mig. Jag hade inte ännu funnit ut vem jag egentligen var, men tyckte i alla fall inte om min personlighet. Så jag valde ut en person som jag beundrade och ville bli lik, och började klä mig som henne, prata som henne och ordnade mitt hem som hennes.

Jag trodde att om jag betedde mig som henne, så skulle jag bli som henne: effektiv, personlig, välorganiserad, andlig, vänlig och/eller populär. Om det inte fungerade med den första personen, så valde jag mig bara en ny ”hjälte”. Jag prövade den ena personligheten efter den andra, men den ena efter den andra passade inte helt, och jag klarade inte att upprätthålla någon av dem.

Det hängde inte på viljan. Jag prövade inte bara att klä mig som de andra. Hela vardagslivet var inflätat med deras fraser och rutiner, så utåt sett var jag ganska effektiv, vänlig, välorganiserad, arbetsam etc. Orsaken till att det inte höll i längden, var att det hela var en bluff. Jag märkte fort att min riktiga personlighet fortfarande fanns där, men att den hade gömts bort; precis som favoritkläderna i garderoben jag hade hemma, men som jag inte vågade använda när jag var tillsammans med mina vänner, eftersom jag inte trodde att de skulle tycka om dem.

Natur vs. personlighet

Det tog ett tag innan jag upptäckte att det att anpassa sig efter andra gjorde mig ytlig. Jeg var bara en spegel som reflekterade vad andra människor tänkte och sa, och reagerade så som jag trodde de skulle ha reagerat.

Men en dag fick jag en uppenbarelse. Jag fick på riktigt förstå skillnaden mellan natur och personlighet, och den var som följer: Om jag har en stilla och trumpen natur, så kan jag förvandlas från sur till tacksam, men jag kommer nog fortfarande att vara en stillsam person. Om jag är högljudd och arrogant, så kan jag förvandlas från arrogant till ödmjuk, men kommer nog fortfarande vara den typen person som är högljudd.

Jag förstod också plötsligt att min personlighet var sådan som Gud ville ha den, så hur skulle jag kunna vara missnöjd med det?

Istället för att se på andra och välja en personlighet jag tyckte om, var jag tvungen att jobba med det jag hade. Och jag kom fram till att när jag vände mig till Guds ord i både med- och motgång, så blev jag ”härdad” att reagera på ett gudomligt sätt. Jag blev långsamt förvandlad från min medfödda natur. Jag kom fram till att jag behövde det faktiska Gudsordet, inte bara någon annans beskrivning av det …

Den Gud vill att du ska vara

“Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet […]” Kol 3:16.

Ordet lär oss, dömer oss, uppmuntrar oss och ”bor i oss”. Vi utvecklas till egna personligheter i Kristus och vi blir trygga. Ordet bor i oss när vi tar oss tid att läsa det, tänka på det och absorbera det. Och genom att be Gud: ”Ge mig ljus över mig själv – hur jag borde reagere och vad jag borde tänka”.

När vi medvetet, bit för bit, kvittar oss med vår mänskliga natur, kan vår personlighet lysa fram och användas som Gud vill den ska användas. Jag förstod äntligen att Gud hade skapat mig med den personligheten han ville att jag skulle ha, och för den mening och väg han hade med mitt liv. Jag upptäckte också att vi blomstrar när vi lever under Guds vägledning och våra personligheter utvecklas. Vi växer mer fram till det Gud vill vi ska vara.

Om vi inte får vår vägledning från Huvudet, och bara kopierar andra människor som vi beundrar, så går vi på en väldigt skör väg som kommer att smulas sönder under oss en dag.

När allt kommer omkring, så borde vår önskan att ”va’ som du-u-u, se ut som du, gå som du” vara reserverat för Honom…