Känslor vs synd – vet du vad skillnaden är?

Jag har fattat ett beslut om att jag vill vara en Jesu lärjunge och jag vet att det betyder att jag inte längre får synda. Mitt sinne är fast bestämt på att jag bara vill göra det som är gott och jag vill inte längre ge efter när jag frestas till att synda. Men det är inte så lätt! Synden dyker alltid upp även om jag vill göra det goda. Är det ens möjligt att segra när mina känslor är så starka?

Jag sitter i min bil på uppfarten vid huset till en vän. Jag sa att jag skulle hämta henne klockan 7:45. Nu är klockan 7:50 och hon har fortfarande inte kommit ut ur huset. Vi måste vara där 08:00. Jag har redan tutat två gånger så jag vet att hon vet att jag är här. Jag känner mig så irriterad och otålig just nu. Hon gör så här gång på gång. Jag vill bara säga henne ett par sanningens ord.

Jag känner mig så dålig. Jag vill så gärna vara tålmodig och snäll men här sitter jag och känner mig otålig och irriterad…igen. Det känns som om jag alltid syndar för jag fortsätter att ha sådana tankar. Ilska, avundsjuka, orena tankar för att nämna några få. Jag vet att de här tankarna är fel, det står i Bibeln. Vad ska till?

Jag är inte mina känslor

Så kommer jag ihåg något jag nyligen läst i en kristen skrift: ”I Jakob 1:14 kan vi läsa:’Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär.’ De flesta troende tror att det här är synd och skulle önska att de inte kunde känna av sina lustar. När de blir medvetna om sina lustar, tror de att det är något fel på dem. Men vi läser inte att vi inte kommer att frestas när vi blir troende utan att vi ska segra och inte synda (1 Pet 4:1-2). Det här är vårt kall i Kristus! Så därför, när man frestas har man inte begått synd; synd kommer bara fram när man ger efter för sina lustar.” (Sigurd Bratlie, ”Herligheten – grepet av Kristus”)

Plötsligt inser jag något. Just nu kan jag känna att jag är irriterad, men det är inte jag! Tankarna har helt klart kommit in i mitt sinne, men jag behöver inte vara enig med dem. Precis nu vill lustarna i mitt kött ha makten men det här är faktiskt bara frestelse.

Lustarna i mitt kött är den del av min mänskliga natur som vill leva efter min egen vilja istället för Guds vilja. Det är den del av mig som har lust att reagera på sätt som Guds ord helt tydligt säger är fel. Det är för att jag har lustar i mitt kött som jag blir frestad till det. Lust att bli otålig till exempel. Lust att bli förnärmad när någon säger något om mig som jag inte tycker om osv.

Frestelsens ögonblick

Så när jag känner att de här lustarna kommer upp i mitt kött, betyder det då att jag har syndat? Absolut inte! Det är bara frestelsens ögonblick. Jag syndar bara om jag medvetet är enig och tillåter de tankarna att leva, även om jag vet att jag går emot Guds vilja. Även om jag känner det jag känner behöver jag inte agera utifrån det. Jag syndar inte om jag inte medvetet är enig med frestelsen och då säger: Ja, jag ska göra det jag blir frestad till.

Det är viktigt för mig att komma ihåg att det är skillnad mellan mig och det jag blir frestad till. Jag är den person som har bestämt mig för att inte synda, oavsett vad mitt kött hittar på. Oavsett vad jag känner – mina känslor betyder ingenting. Jag är mitt beslut; det sinnelag som gör att jag hatar synd och INTE vill synda.
(Läs Rom 7-8)

Så nu när jag sitter i bilen och känner lustar i mitt kött stiga med dessa otåliga, irriterade känslor, så vet jag att det bara är frestelse. För att jag har en mänsklig natur, med lustar, så känner jag verkligen att jag är otålig. Men jag är inte mina känslor! Jag är en Jesu lärjunge som inte vill synda! Jag är inte enig med de här tankarna. Jag säger starkt och beslutsamt ”Nej!” till frestelsen. Även om mitt kött känner så, ska jag inte tillåta det i mitt sinne.

Även om mina känslor kanske inte ändrar sig på en gång, så vägrar jag att ge efter och tillåta mig själv att tänka otåliga tankar. Jag ber till Gud att han ska ge mig styrka till att stå emot frestelsen, oavsett hur länge den varar, och det gör han. Jag ber att istället för att reagera med otålighet, kunna reagera med kärlek.

Frestelse = seger

När min vän sätter sig i bilen två minuter senare behöver hon inte ens märka att jag har varit frestad. Istället kan hon känna tålamod och godhet från mig. För sin egen skull behöver hon kanske höra att hon bör ta mer hänsyn till andra men en förmaning ska komma utifrån kärlek, för att jag vet att det är för hennes eget bästa. Ingen smak av synd ska komma emellan oss. Då har jag segrat; jag har vunnit! Jag har inte syndat för jag har inte varit enig i att bli irriterad och otålig.

Det är en sådan frihet att veta att det är helt upp till mig hur jag reagerar när jag blir frestad. Jag vet att Gud, vid sin nåde, kommer att ge mig styrka att segra varje gång jag blir frestad. Det är bara en frestelse åt gången och vid varje frestelse kan jag få lite mer gudomlig natur (2 Pet 1:4). Varje frestelse kan vara en seger och jag ser fram emot den dagen då mina naturliga reaktioner bär Andens frukter; kärlek, godhet, tålamod, osv (Gal 5). Detta är min tro!