Kärleken är inte uppblåst

Jag satt och halvsov under en av de sista lektionerna före lovet och lyssnade med ett halvt öra på lärarens presentation av utrikesnyheterna. Min uppmärksamhet skärptes kraftigt när jag hörde henne fråga klassen: «Varför tror ni att det fortfarande finns så mycket krig och konflikter runt omkring i världen?»

Det blev tyst en stund medan eleverna funderade över detta och alla de möjliga svaren.

«Girighet», föreslog en elev. «Fattigdom», sa en annan. Läraren skakade på huvudet. «Det ni säger stämmer också, men det är en annan orsak som jag vill diskutera.» Till slut räckte en kille upp handen «För att de flesta människor alltid tror att de har rätt och inte vill dra sig tillbaka när det uppstår bråk.» «Eller,» fortsatte en tjej, «en sida har rätt och den andra klarar inte av att acceptera att det är så.» Läraren nickade, «Och varför är det så svårt för båda sidor att komma överens?» En hetsig diskussion i klassen uppstod när alla försökte komma underfund med varför människor inte kan hålla fred med varandra.

Vad orsakar svårigheter?

Medan jag satt och tänkte på alla konflikter, strider och krig som konstant pågår, och som vi hör om dagligen, frågade jag mig själv «Hur är det med alla bråk och konflikter som börjar i det lilla, på ett personligt plan? På vilket sätt angår detta mig i min vardag?» Jag kom att tänka på en svår diskussion som jag hade haft med en annan person och den bittra eftersmaken som hade följt. «Vad hade orsakat det?» frågade jag mig själv. «Varför är det så svårt för mig att komma överens med vissa personer eller att acceptera att jag inte har rätt?»

På vilket sätt angår detta mig i min vardag?

Så kom jag att tänka på en vers i Bibeln, i 1 Kor 13:4 «(…) kärleken är inte uppblåst.» Det gick upp för mig att jag inte kände fred och enhet med denna person på grund av mitt eget ego. Jag trodde att jag hade rätt och försvarade min egen rättfärdighet. Istället för att be Gud om hjälp och använda hans visdom, använde jag min egen. Jag litade på mitt ego istället för att lita på Gud, vilket var ett enormt felsteg och orsaken till bråket.

Kunskapen uppblåser

Den enda makt som kan bygga och vara uppbyggande är kärleken. Gud kan inte hjälpa mig om jag är så uppblåst och så inbilsk att jag inte kan höra hans röst som försöker att leda mig. I ett sådant tillstånd är det inte möjligt att älska Gud eller andra människor. I 1 Kor 8:1-2 står det: «Kunskapen uppblåser och kärleken uppbygger. Om någon tror sig ha kunskap om något, så vet han ännu inte det han borde veta.» Jag blev tvungen att fråga mig själv, «Vad vet jag egentligen? Har jag frågat Gud vad han tycker? Litar jag på att han vet bäst?» Om jag verkligen tror att all visdom kommer ovanifrån, skulle jag vara ödmjuk i mina egna ögon och erkänna att jag har ett kött (ego) där det inte bor något gott. (Rom 7:18)

Vad vet jag egentligen? Har jag frågat Gud vad han tycker?

Guds visdom

Detta kött hindrar min förmåga att förstå mig själv och andra rätt, men om jag verkligen hatar mitt ego kan jag använda Guds visdom till att bidra till fred i alla situationer oavsett vilken sida som har rätt eller fel istället för att bara eskalera konflikten. «(…) och kunskapen skall förgå.» 1 Kor 13:8.  Kunskap kan kanske imponera eller ge mig ära en stund. Men det är bara tillfälligt och ger varken fred eller frälsning och inte gör den att jag välsignar och älskar de andra. Den kan vara användbar i praktiska situationer, men den visar mig inte hur jag kan ha en ren och innerlig kärlek till Gud och alla människor, så som Jesus hade. Gud kan utföra ett härligt arbete om jag är ödmjuk och accepterar hans visdom i mina situationer. Då kommer kärleken att växa!