När jag inte vill att det ska gå bra för mina vänner

Vi hade nyligen besök av en man. En ganska stor grupp samlades i vår trädgård. Vi hade ätit, och satt och småpratade runt brasan.

Någon frågade besöket: "Vad tror du är det största hindret till gemenskap?"

"Avund,"svarade han direkt.

Ja, det hade vi hört förut. Vi kristna vet att avund är dåligt, eller?

Sedan lade han till något som kändes som ett slag i magen.

Han sa: "Om du någon gång går igenom en dålig period i livet där allt kanske inte går så bra. Kanske det går dåligt med dina barn. Och du har vänner som allt går bra för. Deras barn är perfekta. De är välrespekterade och får massa ära. Då kommer du att märka, djupt här inne." Han slog sig på bröstet. "Att en del av dig önskar att något skulle gå dåligt för dem."

Självklart hade jag känt avund. Självklart har jag sett på mina vänners liv och önskat att mitt liv var likadant. Jämfört mitt hus, mina barn, mitt jobb, mina kläder, mina semestrar och tyckt att jag har haft det sämre. Och jag känner tillräckligt av Guds ord för att använda det till att befria mig från tankar som endast leder till ett tomt, vridet tankeliv …

Men att faktiskt önska att det skulle gå dåligtför mina vänner, bara för att få mig att känna mig bättre?

Den gnagande oron

Vi känner våra vänner väl, och vi hör om deras framgångar. Vi får höra om att de klarar sina prov, förlovar sig, bjuds med på en speciell resa, får invitation för att tala. Bakom våra gratulationer gömmer sig en liten gnagande oro, som är så liten att vi kan låtsas som att det inte existerar.

Det den gnagande oron säger är i stort sätt: "Att höra hur underbart ditt liv är just nu gör mig verkligen deprimerad, eftersom det går så dåligt för mig och min egen familj. Jag slår dig om du en gång tillberättar hur underbara dina barn är …"

Och jag är idel öra för minsta lilla skvaller som sätter dem i dåligt ljus. Åh verkligen? Är du säker? Så visar jag medlidande med mina läppar, samtidigt som jag innerst inne tänker att de äntligenfå sin del av prövningar. För det är det som får provocerar oron. Livet är inte rättvist.Det klart att de är lyckliga, tacksamma och positiva när de har fått ett så lätt liv. De har inte fått gå igenom lika svåra prövningar som jag har.

Stopp ett tag.

Så det jag menar är att Gud är så orättvis att han ger mig fler prövningar än dem? Att Gud har missbedömt hela situationen? Gud har med andra ord fel, väldigt fel …

Jag kan inte fortsätta att leva på det sättet, om jag tror att Gud har utvalt mig och att han väljer ut mina prövningar för att jag ska förvandlas efter hans bild. (Rom 8:28-29; 2 Kor 4:17-18) Vad kan jag invända mot det?

Jag får inte lägga mig i vad han tillåter för mina vänner, Det har jag inget med att göra. Det jag ska fokusera på är mitt förhållande till Gud i mina prövningar, inte deras.

I ljusets sken

Länge undvek jag att ta fram dessa tankar i ljuset, eftersom jag skämdes över att jag kände mig nöjd när det gick dåligt för en vän. Jag hade aldrig svårt att erkänna att jag hade känt avund. Det har ju alla känt. Men jag tyckte inte om att erkänna något så lömskt.

Men det ska du veta. Dessa tankar kan dömas när man avslöjar dem och får dem fram i ljuset. När jag ser dem som de är kan jag hålla med Guds dom över dem och förkasta dem. Högljutt om det så ska vara. Då blir jag gradvis fri från den oro som alltid kommer när jag jämför min situation med mina vänners. Fri på riktigt! Allt är öppet. Jag kan se Guds ansikte och veta att jag befinner mig i en rensningsprocess. Jag kan se mina vänner i ögonen utan falskhet och välsigna dem. Om jag inte kan göra det, älskar jag inte mina vänner på riktigt.

Denna frihet för med sig en smörjelse från himlen. Den ger en djup vila i själen där det förut fanns oro.

"Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han."Jes 26:3.