Orm eller fisk?

För flera år sedan bad jag innerligt för en som stod mig nära, utan att det blev som jag hade hoppats på, bett om eller förväntat. För att göra en lång historia kort blev jag väldigt arg på Gud och närmast skällde ut honom med knytnävar och tårar som rann ned längs kinderna. Jag hade bett så länge och trott att det skulle gå bra. Jag blev så arg över resultatet och det kändes som att Gud hade svikit mig. Jag har för mig att jag anklagade honom för att vara hemsk. Jag kanske till och med citerade kapitel och vers för att visa honom att han inte hade hållit sina löften. En del av mig förstod att det inte var rätt sätt att hantera saken på, men jag kände inte att jag kunde styra över mina känslor.

Efter några månader blev jag ombedd att be för en annan, vilket jag också gjorde. Jag bad av och till genom hela natten. Det var en lång natt. Trots det tycktes inte mina böner hjälpa situationen överhuvudtaget.

Denna gång kändes det inte som Guds fel, utan som mitt eget. Var det något fel med mina böner, min tro, mitt liv? Av någon orsak svarade inte Gud på mina böner. Kanske Gud inte tyckte om mig så mycket egentligen. Och trots det trodde jag att jag levde som en lärjunge. Jag trodde att jag hade en levande tro. Varför fick jag bara ormar av bönerna istället för fisken som jag hade blivit lovad?

Gud ger bara fisk

"Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, […] Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" Luk 11:9-13.

Jag måste alltså tänka på hur jag kunde förena mina personliga erfarenheter – det att jag tyckte att jag bara hade fått ormar – med ett faktum som jag visste var sant innerst inne eftersom det stod i Guds ord nämligen att:

Gud ger endast fisk. Han ger aldrig ormar.

Varför blev då inte mina böner besvarade så som jag hade förväntat?

När det gällde personerna som jag hade bett för, hade jag inte tänkt så mycket på processen som Gud ville att de skulle genomgå. Det är sant att vi lär oss att komma närmare Gud när vi lider. När jag ser tillbaka på de mest allvarliga prövningarna i mitt liv kan jag med handen på hjärtat säga att jag är tacksam för dem och att jag inte hade velat vara utan dem. Jag lärde mer om mig själv och Guds godhet när jag led, än när allt gick väldigt bra utvändigt.

När jag ropar ut till Gud mitt i prövningarna, möter han mig med sitt ord. Detta ord lyser upp stigen och gör den rak för mina fötter. Det tar inte bort lidandet, men om jag följer det tillitsfullt och dödar min egen vilja i dessa förhållanden, får jag Andens kraft till att bära, trösta, glädja mig, hoppas, vara långmodig och mild ..

I prövningen får vi denna näring. Vi får tillgång till detta nya liv. Denna andliga mat kan absolut beskrivas som fisk.

Hur ska jag be?

Det jag kan be om är att personerna som jag älskar, ska få kraft och tro genom sina prövningar. Jag kan be om att de ska reagera på ett gudomligt sätt, och att de befrias från sin natur under pressen och sorgen i deras prövningar.

Aspekter av vår mänskliga natur kan ju vara dolda. Äregirighet kan t ex avslöjas och avvisas kraftigt. Det gäller även avund, oro, bitterhet, agg, brist på tro och mer. Hur mycket bättre är det då inte att få kraft och insikt i vår ande, och inte bara förändring i våra jordiska omständigheter.

Istället för att be Gud om att gripa in och ta bort deras prövningar, måste jag själv lära att hjälpa till att bära andras bördor och lidande. Jag måste lära mig att trösta och ge råd, att dela smärtan och uppbygga människorna i deras tro. Detta är ett arbete, och det kan vara smärtsamt.

När Jesus bad om att prövningen "om möjligt" skulle tas bort, villehan inte bli korsfäst, men framför alla sina egna känslor låg det överordnade faktum att han ville göra Guds vilja, och accepterade därför lidandet som han var tvungen att möta.

Så när Gud inte besvarar våra böner för oss själva och andra på det sätt som vi hoppats på. När han inte tar bort lidandet, prövningarna eller smärtan, sorgen eller gör att det går "bra" för folk, så har jag upptäckt något …

Vi blir erbjudna fisk, inte ormar.

Och hur är det med de två personerna som jag så desperat försökte befria från sina prövningar? Efter lite sorg, kamp och strid kom båda ut av omständigheterna med en djupare tro på Gud och med en tillit till honom som var starkare än någonsin.