Varför räcker det inte för Gud att vi bara utför goda handlingar?

Sanningen bakom hur vi kan vara till nytta.

Nyligen fick jag en möjlighet att hjälpa till med ett jobb i vår lokalförsamling. Jag är funktionshandikappad och därför är det mycket jag inte kan göra. Så att hitta en uppgift som jag klarade av och som samtidigt bidrog till Guds arbete att göra det bra för andra blev speciellt för mig och jag var uppriktigt glad över att kunna ställa upp.

Det var i alla fall så det började. När jag sedan började arbeta agerade inte folk som jag ville och allt tog mycket längre tid och krävde mer energi än vad jag hade förväntat mig.

Ganska naturligt resulterade det i stress. Jag blev frustrerad för att de andras brister hindrade mig från att göra ett bra jobb.

Vad mer kunde jag göra?

Jag visste att frustrationen och otåligheten inte var rätt. Men vad mer kunde jag göra? Jag funderade över det. Kanske var de andra väldigt upptagna, kanske hade de för mycket att göra? Kanske fanns det goda grunder? Med den logiken kom min ro tillbaka till viss grad. Men det löste egentligen ingenting. Det var som att bara lägga ett lock på för att sedan koka över igen vid nästa utlösande faktor; nästa gång det inte gick enligt min plan.

Jag jobbade nära min yngre bror på projektet. Vi har vuxit upp tillsammans och jag känner hans svagheter nästan lika bra som jag känner mina egna. Jag vet att han blir lika frustrerad som jag när folk inte gör vad som behövs.

Men jag såg ingen frustration medan vi jobbade. Jag såg ingen irritation eller otålighet. Istället såg jag frid. Inte så att han lutade sig tillbaka och inte gjorde någonting, men att han fredligt fick jobbet gjort utan att vara till besvär. Resultatet av hans inställning var mycket bättre än resultatet av min. Ingen eftersmak av frustration. Inga krav och ingen press på andra. Bara önskan om att få jobbet gjort efter bästa förmåga.

Jag såg ingen frustration medan vi jobbade. Jag såg ingen irritation eller otålighet.

När jag såg på honom kom jag att tänka på Kolosserbrevet 3,23: "Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor."

Att utföra uppgiften på ett sätt som behagar Gud

Det var det min lillebror gjorde. Även om vi arbetade med precis samma uppgift, försökte jag bara att få jobbet gjort medan han fokuserade på att utföra uppgiften på ett sätt som behagade Gud. Han valde att inte gå med på de tankar som irriterade men att istället vara tålmodig. Han valde att inte följa sin naturliga benägenhet att klaga på folk och säga att deras arbete inte var bra nog. Istället talade han med respekt och tacksamhet. Han såg till att hans uppförande var rätt inför Gud och då föll allt annat på plats.

Att fullfölja uppgiften i tid behagar människor, och många bryr sig inte ens om hur otålig jag har varit. Men en uppgift utförd med frustration och otålighet kan inte behaga Gud.

Det var mina krav, min stolthet och min vilja att bli accepterad som orsakade min oro. Problemet var inte ”de andra”. Visst gav ”de andra” mig en anledning att bli irriterad och frustrerad, men det var upp till mig att ta vara på möjligheten.

Jag kan välja att ge upp mitt egoistiska tankesätt och välja att följa Jesus istället – att ändra min inställning så att det jag gör inte bara ser bra ut på utsidan, men att det verkligen behagar Gud.

Är det verkligen möjligt? Absolut. Det vet jag, för jag såg det i min yngre bror.

Och med Guds nåd kommer det att bli verklighet också i mitt liv.