Varför skulle man tycka synd om sig själv?

Som nioåring fick Page veta att hon hade diagnosen, osteosarkom, och att tumören, som började i hennes vänstra knä, hade spridit sig så mycket att amputation var enda alternativ. Nu, 15 cancerfria år senare, berättar Page om hur det var att växa upp med protes.

Jag hade en ganska sorglös personlighet, så när mina föräldrar berättade till mig att benet skulle amputeras så tänkte jag inte särskilt mycket mer på det. Det kanske låter underligt, men jag tror att det var Guds nåd att jag klarade att ha så stor förtröstan på honom och mina föräldrar. Under min uppväxt började jag inse hur mycket det påverkade mitt liv, och jag blev tvungen att kämpa för att upprätthålla denna tillit, på flera olika sätt.

Självbild och självmedlidande

Jag minns hur jag som tonåring kunde se på bilder av mig och mina vänner och tänka: "Mitt ben sticker verkligen ut på den här bilden. Så hemskt det ser ut", eller spela fotboll och tänka: "Om jag bara inte hade haft protes, så hade jag varit en viktig spelare".

Men Gud gjorde det tydligt för mig att sådana tankar bara var självmedlidande. Och självmedlidande är fienden! Det börjar med en tanke som växer sig till ett tjockt mörker om man inte kämpar ner den omedelbart och vägrar ge efter för den.

Självmedlidande kan få en att bli helt uppslukad av sina egna önskemål och behov, och hur man tycker att andra ska behandla en. Det leder till krav mot andra, otacksamhet och bitterhet. För en kristen är det enkelt att se att dessa tankemönster inte har något att göra med Guds tankar. "Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande." 2 Tim 1:7.

Först måste jag se självmedlidandet som en fiende. När jag ser det som något som är mot Guds vilja, kan jag välja att hata det med ett fullkomligt hat. (Ps 139:21-22) Då kan jag iklä mig Guds rustning och förinta det. (5 Mos 28:7) Det hjälper om man tydligt ser att det att ge efter bara leder till fullständig sorg, tomhet och hjälplöshet; att det faktiskt har förstört miljarder människors liv. Varför vill man då välja att överlämna sig själv till något sådant?

Fullkomlig tillit till Gud

Jag har ofta varit tvungen att hantera underhåll och reparationer av min protes.  Kanske metallspännet plötsligt går sönder och då känns det som om hela mitt liv måste vänta medan jag lämnar in den till protesutprovaren och får allt normalt igen. Sådana situationer kan orsaka massa ångest och oro. Vad händer om de inte kan laga den så fort som jag tycker att de borde? Måste jag stanna hemma från jobbet? Vad händer om det eller det inträffar?

På samma sätt som självmedlidande, kan jag se oro som en fiende. Denna fiende är brist på tro eller tillit till Gud. Jesus säger: "[…] men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." Matt 6:32-33. Om jag tror på denna vers, och väljer att lyda den med enkel tro till Gud, så får jag vila. Gud vill att vi ska lita på honom helt och fullt, och övervinna all tvivel.

Jakob skriver: "Men han skall be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden. En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något av Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar."Jak 1:6-8. Jesus sa även ett flertal gånger: "Som ni tror skall det ske med er." (Matt 9:29, Matt 15:28).

Endast evig nytta för mig

Mina specifika situationer kan faktiskt vara utvalda för mig. Om jag tar ett steg tillbaka och ser på helheten, kan jag absolut se det som Paulus säger till Korintierna: "Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt." 2 Kor 4:17-18. Det handlar inte om utvändiga situationer som jag hamnar i här på jorden. Det handlar om att hitta det som är misshagligt för Gud (fiender som självmedlidande och oro), och att övervinna dem.

I evigheten kommer mina jordiska situationer att vara bakom mig, men det jag har kvar är det jag har fått ut av dem. Kristi dygder växer sig allt starkare i mitt liv när jag kämpar mot synden. Ju mer självmedlidandet dör bort i mig kan till exempel osjälviskhet, generositet och fullkomlig kärlek komma fram från mitt liv. Fullständig tro och tillit till Gud kommer fram när jag kämpar mot oro och tvivel. Det är det som kommer att förbli i evighet – kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet, självkontroll (Gal 5:22-23). Jag är kallad till att få en fullhet av allt detta i mitt liv. (Ef 3:19)

Alla har skräddarsydda situationer som är perfekta för dem. Du kanske inte befinner dig i exakt samma situationer som jag gör, men har du tänkt på dina egna? Kan du se att situationerna i ditt eget liv är till evig nytta för dig? Tror du verkligen på det? Om du gör det, finns det ingen orsak till självmedlidande, tvivel, oro eller missmod i ditt liv!