Vi får inte välja hur Gud vill använda oss

Visionär missionär …?

Jag har en dagbok från när jag var 17-18 år gammal. Det är ett anteckningsblock om mina förhoppningar och drömmar som ung kristen. En av dessa anteckningar låter extra sentimental, introspektiv och lite uppblåst.

Vi hade just haft en gästföreläsare i skolans kristna förening som berättade om sina resor i Afrika, där han hade upprättat missionsstationer, hållit söndagsskola och konverterat bybor till kristendomen. Han var en karismatisk talare och mitt unga hjärta bankade uppspelt och förväntansfullt på tanken om möjligheten att tjäna Gud i fjärran land. Den kvällen skrev jag en väldigt lång och självgod sammanfattning av mina goda punkter, och avslutade med: “Jag vill följa visionen om att vara missionär, eftersom jag känner att det är Guds kallelse för mig …”

Trots mina välmenande dagdrömmar dröjde det inte länge innan jag blev modfälld. Jag insåg att min självgoda syn på evangelisering behövde mycket mer djup än goda avsikter. Jag kände Skrifterna väl (jag hade studerat religion på gymnasiet), jag kunde citera de synoptiska evangelierna och jag kunde förklara löftena från de små och stora profeterna i Gamla Testamenter som hade gått i uppfyllelse. Trots det var jag helt oförmögen att sluta tappa behärskningen, tycka synd om mig själv, bli upprörd och tänka bittra tankar. Jag visste att ett sådant levnadssätt inte återspeglade det jag läste i Apostlarnas gärningar och resten av Nya Testamentet. Trots all kunskap kände jag mig som en eländig stackare utan klarhet över vad Gud egentligen behövde av mig.

Det ligger framför fötterna

Även om jag var en ytlig andlig besserwisser, drog Gud mig gradvis in i ett närmare förhållande till honom som baserade sig på att jag lyssnade på honom och ödmjukade mig. Trots detta fortsatte jag dagdrömma en tid. Jag kunde tänka mig flera roller i min egen församling som jag tyckte att jag kunde utföra kompetent, och som jag hade tyckt om att göra.

Poängen som jag var så trög till att fatta var som följer: Kristi kropp behöver villiga arbetare, men det är inte upp till mighur Gud ska använda mig. Jag kan inte själv bestämma mig för att vara en hand när Gud behöver en fot. Jag är inte till nytta om jag strävar med att vara något som Gud inte har format mig till att vara.

“Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat.” 1 Kor 12:18.

Till slut upptäckte jag att min missionsmark egentligen låg rätt framför fötterna på mig, och att ha ansvar för barn ödmjukade mig, eftersom jag fort insåg hur snabbt min natur kunde välla upp. Det viktigaste var emellertid att vägen Gud hade planerat för mig var för att forma mig. Prövningarna, besvikelserna och smärtan som jag mötte lärde mig om mitt eget liv och om Guds godhet.

Det är Gud som bestämmer

Gud behöver inte folk som kan se sig själva som missionärer, evangelister eller lärare. Dessa roller föds fram av ett liv som Gud själv har format till något han har behov för. Det Gud kräver är att vi lever vårt liv i ljuset, och att vi dömer oss själva och står emot synden. Om vi befinner oss i denna process, blir vi till material som han kan använda.

När vi lever i denna nedbrytningsprocess händer något fantastiskt utan att vi märker det. Vi formas till något nyttigt. Vi blir hans redaskap villiga till att tas upp och användas, och lika villiga till att ligga stilla på hyllan om vi inte behövs för ögonblicket.

En sak är säkert. Oavsett Guds avsikt med oss, är vi en ständig, omätbar kraft för det goda i Kristi kropp var vi än befinner oss, så länge vi som kristna dömer oss själva och håller vårt hjärta rent.

“Sinnesro ger kroppen liv, […]” Ordspr 14:30.