Detta är inte betydelselöst …

Häromdagen var min man och jag på väg till var sitt jobb. Hans kontor ligger i en liten byggnad på ena sidan av huset och mitt ligger i en annan liten byggnad på andra sidan av huset. Detta innebär att våra vägar ofta korsas i mitten när vi har bråttom. När han passerade mig sa han: "Kan du göra frukost till mig?"

Tiden med att först få barnen till skolan på morgonen, byta blöjor och se till alla andras behov innan dagen verkligen börjar ligger långt bakom oss. I och med att jag nuförtiden jobbar och ibland är borta hemifrån, har jag visat min man hur man kokar gröt och lagar äggröra så att han klarar sig själv vid behov.  Utvecklandet av Parkinsons innebär ju att matlagning inte har varit det lättaste för honom, men vi har båda velat att han ska förbli så självständig som möjligt så länge som möjligt. Själva poängen var att jag kände mig som hans hushållerska och detta irriterade mig, så min första tanke var "Låt honom laga sin egen frukost …"

Det kanske låter som en lång tankeprocess, men i verkligheten reagerar vi fortare än en varm kniv skär genom smör. Det kan hända att jag hade blivit påverkad av nyliga siffror från den nationella statistikbyrån som visade att nästan 40 % fler kvinnor än män utförde de obetalda sysslorna hemma. Där båda jobbade är det vanligtvis kvinnan som har det extra ansvaret för matlagning och rengöring. Jag tycker inte att kvinnor ska ses på som "hushållerskor" och det var jag på vippen att informera min man om. Men oavsett hur många bra argument jag hade i mitt försvar, var det fortfarande något som jag inte kunde rättfärdiga. Jag kunde känna hur min inställning smakade av hårdhet. Och jag bara visste att Anden pekade på något som jag var tvungen att ta itu med.

Mer än att bara "spela snäll"

Praktiskt sett hade jag en studiehandledning att få färdig innan den snabbt närmande deadlinen. Andligt sett pekade Gud på något i min natur som måste bort, och här hade jag fått en möjlighet till att göra något åt saken. Jag kundefortsätta vidare och intala mig själv om att jag inte hade tid. Eller så kunde jag rycka på axlarna, sätta mina böcker åt sidan och motvilligt gå till köket, steka några ägg och smälla ner tallriken framför honom – vilket hade varit att göra något snällt utan att vara snäll. Jag ogillade verkligen tanken på att vara "hushållerska", så jag kände verkligen kampen mellan hur min natur ville reagera och vad Anden pekade ut åt mig.

Inga av ovanstående alternativ hade gett mig den gudomliga natur som jag önskar uppnå, men det var de enda möjligheterna för mig om jag inte vände mig till Gud för hjälp. Du förstår, jag ville inte bara "spela snäll". Jag ville helt få bort de mänskliga reaktionerna som att så lätt bli förnärmad och istället ersätta det med gudomlig natur. Jag behövde ett Guds ord som jag kunde använda som vägledning där och då, och som kunde befria mig från min hårda natur. Anden svarade mig med detta:

"Kärleken är tålig och mild …" 1 Kor 13:4.

Det är inte svårt att förstå dessa ord. Jag bad Gud om hjälp till att förneka mina egna känslor och följa Hans ord istället. Jag bad om kraft till att bara vara "snäll". Jag satte bort mina böcker, gick till köket, lagade en läcker omelett med champinjoner och lök, toppad med färsk basilika och placerade den graciöst framför min man. Jag hade till och med värmt tallriken. Sedan tog jag upp mina böcker, gick till mitt kontor och började skriva.

Detta kanske låter som en obetydlig detalj i vardagen, men det är just av dessa små detaljer som vår förvandling sker. Det handlar inte om vem som till slut lagade frukosten. Det handlar om jag lyssnar på Anden och lyder hans maningar?

Vi är helt onyttiga för honom om vi inte kan vara trofasta i dessa små detaljer i livet. Om vi inte kan lyssna och lyda Andens milda viskningar i vårt öra. Hela proceduren tog bara tjugo minuter från min dag, men jag vann något som varar för evigt – en liten del av Kristus.