Hur svårt är det egentligen att vara snäll?

Är det svårare att vara en snäll person än det verkar?

När jag var liten gick jag i en bra skola, bodde i ett bra område, i ett bekvämt hus. Mitt liv var tryggt och lyckligt. Jag började i den lokala kyrkokören när jag var tio, mer för att de betalade än för att jag kände behov av att gå i kyrkan

Som tonåring bytte jag kyrkokören till baptisternas kör, eftersom den hade en ungdomsklubb där man kunde spela dart, pingis och köpa godis i kiosken. För att få kakao och munkar var man tvungen att sitta under hela mötet. Här hörde jag om Jesu liv och hur han dog för att frälsa mig från mina synder

Elak mot min mamma

Jag var egentligen inte helt säker på om jag hade synder eller inte. Jag brukade varken stjäla, fuska eller ljuga och jag lämnade in mina läxor i god tid och var snäll mot folk i allmänhet. Jag gillade tanken om att Jesus var min bro till Gud och att man inte behövde gå via pastorer och präster, så jag började tala med Jesus om små saker som när jag var rädd, förvirrad, upprörd eller irriterad.

Och jag insåg en sak.

Jag var inte särskilt snäll mot min mamma.

Jag ignorerade henne om hon bad mig om att göra något och gav sarkastiska kommentarer om hon rättade mig, men nu när jag talade med Jesus så hade jag även börjat läsa i Det nya testamentet om saker som Jesus hade sagt som till exempel:

“Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.” Matt 12:37.

Så mitt sätt att tala med mamma i köket hade alltså betydelse! Det visste jag inte. Då bestämde jag mig för att sluta tala på det sättet.

Försöka vara snäll

Jag började experimentet självsäker och målmedveten. Hur svårt kunde det vara att försöka vara snäll en enda dag? Jag kom inte ens att tänka på att be om hjälp utan var helt säker på att jag kunde klara en enda dag på egen hand. Jag tänkte använda samma metod som för en komplicerad matteuppgift, nämligen att fortsätta försöka tills det lyckades

Dagen hade gått bra och jag var nöjd med mig själv. På kvällen kokade jag en kopp te och började gå upp för trappan med boken under armen. Just då ropar mamma från köket och ber mig om att torka disken och jag som hade dukat av bordet! Vad mer kunde hon kräva! Irritationen bubblade i mig.

Jag sprang upp på rummet, satte mig på golvet och grät.

Och innan jag hann reagera kom de sarkastiska orden från en flicka som fortfarande var självisk och lat. Och jag som trodde mig vara säkert i hamn vad gällde det att vara snäll. Mamma såg på mig som om hon hade fått en örfil. Jag sprang upp för trappan, satte mig på golvet och grät.

Jag var så arg på mig själv. Jag var snäll mot folk utåt, men kunde tydligen inte vara snäll hemma. Vilket hyckleri! Jag var lat, självisk och inga goda intentioner kunde ändra på det faktum att jag inte kunde lyda ett enda av Guds ord en dag. Jag kände mig som Simon Petrus efter att Jesus hade sagt till honom att han skulle förneka honom tre gånger. Petrus hade varit så säker på han kunde offra sitt liv för Jesus för att sedan inse att han inte ens kunde erkänna att han kände honom när det verkligen gällde.

Hjälp från himlen

Det gick inte för mig heller, men bryr Jesus sig verkligen så mycket om jag är självisk och lat? Räcker det inte med att jag verkligen försökte mitt allra bästa? ”Då vände Herren sig om och såg på Petrus.” Luk 22:61. Jag kände det som om Jesus såg djupt in i min själ. Jag kunde inte lura honom hur jag än försökte. Jag var tvungen att erkänna att jag behövde hjälp med bördan av en självisk natur som bestämde hur jag skulle bete mig. Jag insåg att det inte räckte med att försöka mitt allra bästa.

Vi blir ombedda att ”döda” vår natur som består av avundsjuka, vrede, häftighet och fräckt tal. Det innebär att vi måste hata dessa reaktioner och be Gud om hjälp att neka och avvisa dessa tankar så att vi inte reagerar med våra känslor. Istället uppmuntras vi till att ”klä oss i den nya människan och bli en avbild av vår Skapare.”(Kol 3:5,10) Då blir vi nya människor som inte faller för frestelser. Detta är sant. Fast det är en gradvis process faller vi allt mer sällan för frestelse.

Den dagen ödmjukade jag mig själv och bad Jesus om att göra mig till en helt ny person. När jag gjorde det insåg jag att Gud var vid min sida redo att ge mig all kraft till att följa hans bud och Jesus fotspår, men denna gång i ledning av den helige Ande och inte i egen välmenande kraft. Jag är inte den tonåringen som gråter på golvet längre, utan en medelålders kristen som har lärt sig att Gud måste ge mig den kraft och nåd som jag saknar i livet. Och det gör han! Kraft och nåd till att leva ett nytt liv fri från syndens börda.